BARON OLSON OCH ANDRA HISTORIER

AV
SIGGE STRÖMBERG


STOCKHOLM
ÅHLÉN & ÅKERLUNDS FÖRLAGS A.-B.

STOCKHOLM 1919
ÅHLÉN & ÅKERLUNDS FÖRLAGS A.-B:S BOKTRYCKERI




INNEHÅLL

BARON OLSON                        7
TUSEN TJOG ÄGG                    25
ÖMSESIDIGT FÖRTROENDE             39
»DEN GYLLENE PLOMMONBLOMMAN»      44
EN RÄTTSFRÅGA                     56
SVÅRSÅLD VARA                     64
ARTIGHET I BARBACKA               70
JÄRNVÄGSSTREJKEN I FÄLANDA        77
EN SPRITAFFÄR                     87
MAJUMBA                           91
EN KRIGSLIST                     107
EN ITALIENSK EPISOD              112
DJURVÄNLIGHET                    121
EN LIVLIG JULAFTON               126
ETT SJUKDOMSFALL                 139
VÄGEN TILL ENA PIGO              148
WATERMANS IDEAL                  154
EN HEMSK HISTORIA                160
MOTORDRIFT                       166
EN BRA MEDICIN                   170
NUTIDA JÄRNVÄGSRESOR             176
MÖRKSENS GÄRNINGAR               180
MANNEN SOM VAR EN TIDTABELL      198
I SNÖSTORMEN                     205
FÖRSTA APRIL                     211
JOURNALISTIK I VILDA VÄSTERN     218




BARON OLSON


Direktör Askengrens 75:a »Zuleika» hade nyss kastat ankar i Lyngsö
båthamn, jollen hade gjort ett par turer mellan kuttern och kajen, och
direktören och hans sällskap, inalles fyra solbrända seglare voro på väg
till restaurangen för att undersöka möjligheterna där. Visserligen fanns
det möjligheter ombord, stora möjligheter, men en seglare vill ju alltid
gärna göra små strandhugg, även om han är aldrig så välförsedd ombord,
och det var därför med spänstiga steg och hoppfulla ansikten som
direktör Askengrens sällskap nalkades restaurantens hägrande centiliter.

Kanske var det därför som direktören råkade knuffa till den unge man,
som lugnt och värdigt steg ut genom restaurangdörren när direktören steg
in.

»Förlåt!» sade Askengren och förde två fingrar till mösskärmen.

»Drummel!» svarade den unge mannen kallt.

Direktör Askengren stannade.

»Mitt namn är direktör Askengren», sade han. »Och jag är inte van att
bli tilltalad på det viset.»

»Jag är baron Silverbuckla, och jag byter inte ord med ofrälse», svarade
den unge mannen likgiltigt och fortsatte sin väg.

Askengren med besättning stannade förbluffade och såg efter honom.

»Säg ett ord, Askengren», sade direktör Boman och rätade på sina breda
axlar, »så skall vi doppa honom ett slag. Då kanske en del av adelskapet
går av honom.»

Men Askengren skrattade.

»Strunt i pojken, gubbar. Det måtte väl vara straff nog, att vara sådan
där. Framåt på böljan blå! Centiliterna väntar!»

Några timmar senare, när sommarnatten låg över kobbarna etc. etc.,
nalkades direktör Askengren med besättning åter kajen för att släcka av
med en liten nattgrogg ombord, och sedan sova litet tills det blev tid
att ge sig av igen.

»Zuleika ohoj!» ropade Askengren och gasten svarade.

»Kom hit med jollen, Olson!»

»Kommer, direktörn!» Och snart skilde sig jollens silhuett från jaktens.

»Fö--hördömt skrik mitt i natten. Hupp!» sade en röst, vars förnäma
nasalton något stördes av en viss sluddrighet, och baron Silverbuckla
steg med något vajande gång fram ur skuggan av ett skjul.

»Nu», sade direktör Boman, »kan ingen makt i världen hindra mig att
doppa honom.»

Men Askengren höll honom tillbaka.

»Mig lyster tala lite med denne stolte ädling. Stilla ditt blodiga svärd
ett slag! Jag har en liten idé om hur man skall ta den värsta högfärden
ur kroppen på honom.»

Silverbuckla stannade på två stegs avstånd från sällskapet och granskade
dem genom sin monokel, som han med möda lyckades hålla kvar i högra
ögonvrån.

»Här ska--va-hara tyst--hupp--om nätterna. Tyst, säger jag!»

»Gå er väg!» sade Askengren stramt. »Jag tål ingen inblandning av
plebejer.»

Baronen vacklade ett par steg tillbaka.

»Ple-plebejer! Kallar ni me--hej plebej? En sådan oför--skörskämdhet!»

»Jag är greve Gyllenkrona, och jag byter inte ord med ofrälse!»

Askengren vände sig likgiltigt från honom.

»Ofrälse! Mitt namn är Silverb--buckla,
baharon--hupp--Bilversuckbuckla!» sade Silverbuckla med stolthet. »Jag
är ta mej kahatten inte ofrälse!»

Askengren blev genast idel älskvärdhet.

»Nå, det var en annan sak. Särdeles angenämt att göra barons bekantskap.
Låt oss glömma vår lilla meningsskiljaktighet, baron, och följ med mig
ombord på min jakt!»

Silverbuckla log och sträckte fram sin smala hand.

»Gläder mehej att träffa er, herr--hupp--greve. Vill ni
föreställa--ställa mig för ert sällhällskap? Det skall bli mehej ett
nöje, att gå ombord på er charmanta jakt!»

Och Askengren föreställde.

»Greve Lejonklo, greve Schaber och baron Bom--hm--Bolschevitch, rysk
släkt, som ni förstår.»

Silverbuckla kom i gott humör.

»Verkligen--hupp--roholigt att träffa _människor_. Förut fahanns här
bara boskap, så--hupp--jag måste roa mig själv i kväll. Lyckligtvis hade
jag lite whisky, så...»

»Olson, för baron ombord!» sade direktör Askengren. »Baron Bolschevitch
får nog plats i jollen också.»

Med något besvär hjälptes Silverbuckla ombord, och direktör Boman följde
efter, men först sedan han utbett sig Askengrens medgivande att få
kantra båten, och endast motvilligt förmåtts att avstå från sitt uppsåt.

När baronen med något besvär förts ombord följde de övriga ädlingarna
efter, och sedan vidtog utan onödigt dröjsmål ett av de kraftigaste
sjöslag Silverbuckla någonsin haft förmånen att bevista. Med energi och
målmedvetenhet verkade Askengren för att innehållet i en helbutelj
whisky skulle försvinna genom baronens strupe, och när detta mål efter
en timme var uppnått, sjönk ädlingen tyst och stillsamt ned på durken,
där han blev liggande, utan att med annat än en stönande andning röja
att han ännu levde.

När direktör Askengren efter upprepade försök övertygats om att baronen
omöjligen kunde förmås att svälja en enda droppe till ropade han på sin
gast.

»Olson, kläd av den där karlen. Alltihop, även underkläderna!»

»Aj, aj, kommendrökapten!» svarade Olson, ty så var han dresserad att
svara, och började genast att med snabbhet och omsorg utföra sitt värv.

»Klart, kommendörkapten!» rapporterade han en stund senare, när
Silverbucklas vita lekamen låg naken utsträckt på durken.

»Kläd nu på honom en skjorta, ett par byxor och en tröja av sina egna,
men inte landgångsriggen, utan det sämsta han har, och lägg honom sedan
i plikten.»

»Aj, aj, kommendörkapten!»

Snart nog låg Silverbuckla, iklädd en sjömans skepelse, och sov i
plikten, och då fick Olson sin sista order.

»Gå nu i land, Olson, och tag kläderna med sig. Lämna dem på baron
Silverbucklas rum på hotellet. I morgon kväll möter han mig här.»

»Aj, aj, kommendörkapten», svarade Olson, varefter han tog kläderna och
försvann ur historien.

       *       *       *       *       *

»O, mitt huvud, mitt arma huvud!» stönade baron Silverbuckla, och
sträckte ut handen efter ringledningsknappen. Han trevade några
ögonblick över en grov plankvägg, återvann så småningom mera medvetande
och slog upp ögonen.

Var i herrans namn var han? Han tänkte efter, men hjärnan snurrade som
ett gyroskop, dock utan gyroskopets jämvikt. Allt var mörkt omkring
honom och någonstans i närheten plaskade vatten, han tyckte sig stiga
och falla. Dessa sjögångssymptom hade han förut erfarit när han vaknat
utan att veta var han befann sig, så dem fäste han sig inte så mycket
vid, men de främmande föremål, som hans i mörkret trevande händer stötte
emot, förbryllade honom.

Hans hjärna klarnade allt mer trots det hårda och regelbundna dunkandet
i tinningarna och så småningom började han förstå, att han befann sig
ombord på en båt. Han funderade en stund, men kunde inte minnas något av
föregående natts erfarenheter, med undantag av att han i sitt hotellrums
enslighet druckit ett par, tre groggar med sig själv, och sedan gått ut
för att promenera.

»Antagligen har vännen Gyllenkula kommit in till Lyngsö med 'Bianca',
och jag har kommit ombord till dem och fått ett par groggar mer än jag
tålde», resonerade han.

Han trevade omkring sig och fick tag i ankaret.

»Ja, visst, så är det!» tänkte han. »Och så har jag på något sätt
drumlat ner i det här hålet, där dom har ankaret och de andra grejorna
och det där ofrälse fät som sätter seglen åt dem och sitter till rors
när det blåser. Nordström eller Söderman eller vad det nu är för
osmaklig benämning han har. Fördömt sätt av pojkarna för resten, att
låta mig ligga på det här ovärdiga viset.»

»Gyllenkula!» skrek han så högt han orkade. »Gyllenkula!»

Ovanför Silverbucklas huvud lyftes en lucka, och med ens var guds fria
natur inne hos honom. Ett strålande solsken och en frisk bris fläktade
svalt in och hans öron smektes av vågornas glada brus och knarrningarna
från riggen av en jakt under segel.

Men några ögonblick senare förmörkades luckan av en människa. Det var en
för Silverbuckla fullkomligt okänd man av fullkomligt ofrälse snitt. En
stor, kraftig karl, solbränd och litet rödbrusig och i segelsällskapets
uniform.

»Var är Gyllenkula?» frågade Silverbuckla med all den lilla värdighet
han för ögonblicket kunde uppbringa.

»Upp nu med sig, Olson, och ligg inte där som ett svin!» svarade herrn i
segeluniformen.

»Vem katten talar karlen till!» tänkte Silverbuckla. »Det såg min själ
ut som om han riktat sig till mig.»

»Hör inte Olson vad jag säjer?» frågade karlen med skarpare röst. »Upp,
säjer jag! Vi ha varit under segel i två timmar, men jag har verkligen
varit hygglig nog att låta Olson sova ut. Men det kan jag tala om för
honom, att om han en gång till kommer ombord i ett sådant tillstånd som
i går kväll, så får han gå i land på ögonblicket.»

Silverbuckla häpnade. Karlen talade verkligen till honom. Det fanns
ingen möjlighet att misstaga sig på den saken. Det var tydligen misstag
på person, ett fruktansvärt misstag på person. Hela Silverbucklas inre
uppreste sig emot att bli tagen för en Olson.

Mödosamt satte han sig upp, reste sig så småningom på alla fyra, och
stod till slut i luckan. Vinden svepte kring hans brännande tinningar.
Det kändes skönt.

Omkring honom låg Stockholms skärgård i strålande morgonsol, grönklädda
holmar tecknade sig som en smaragdkant kring en fjärd där de vita gässen
jagade varandra över vågtopparna. Själv befann han sig ombord på en
tämligen stor segeljakt, som låg med näsan ut mot havet; ur sittrummet
stirrade några glada, borgerliga ansikten under segelsällskapsmössor mot
honom, och hög som ett torn stod den vilt främmande människa, som kallat
honom Olson, på däcket ovanför honom, och betraktade honom med ett
godmodigt, men dock mycket bestämt ansikte.

»Nåå, hur går det?» frågade han.

»Min herre!» svarade Silverbuckla stelt. »Hur jag kommit ombord på den
här jakten vet jag inte, och ännu mindre förstår jag anledningen till
att ni kallat mig Olson, men i varje fall känner jag er inte och
anhåller att genast bli satt i land.»

Mannen i segelmössan skrattade.

»Bakruset sitter i ännu, tror jag. Hissa upp en pyts vatten och spola
huvudet med, så blir nog Olson bättre. Och städa sedan i kojerna.»

Silverbuckla klev upp på däck, ställde sig mitt framför den talande och
såg honom kallt i ögonen.

»Mitt namn är baron Silverbuckla och jag begär att genast bli satt i
land.»

En kör av skratt steg upp ur sittrummet, och en av herrarna där reste
sig.

»Det är bäst att slå en sladd om hans högvälborenhet och skölja honom
ett slag. Jag har hela tiden tyckt att en doppning skulle göra honom
gott. En sån jädrans baron! Titta på'n, gossar, så där ser en svensk
ädling ut!»

Silverbuckla såg ned på sina kläder, och åter började världen snurra
runt för honom. Var detta verkligen han? En sweather med hål för
armbågarna prydde hans lekamen, och elegansen avslutades nedtill av ett
par smutsiga blå byxor och dito smärtingskor med gummisulor.

Gode Gud, vilken toalett! Och hur hade han råkat bli klädd på det viset.
Han försökte erinra sig vad som passerat kvällen förut, men förgäves.
Det fanns ett stort tomrum i hans minne.

»Men mina herrar», sade han. »Det här är ett förskräckligt misstag, som
för mig är fullkomligt oförklarligt. Jag är baron Silverbuckla, och bor
för närvarande på Lyngsö. Jag har bott där den senaste veckan, och i går
kväll gick jag ut för att ta mig en promenad. Sedan minns jag ingenting
mer, varken hur jag kommit hit eller hur jag blivit klädd så här. Skulle
herrarna möjligen kunna förklara saken?»

Askengrens ansikte mulnade.

»Mycke bakrus har jag sett», sade han, »och en hel del har jag själv
varit utsatt för, men det här slår, ta mig tusan, rekord. Karlen tycks
tro på vad han säjer. Antagligen har han drömt något när han låg nere i
plikten full som en alika, och det sitter kvar i huvet på honom. Ryck
upp sig, Olson, och gå ned och städa!»

»Men min herre, jag är--»

»Ja, jag vet att Olson är greve Gyllensilver och att han har legat på
Lyngsö och vräkt sig bland societeten den senaste veckan, men jag vet
också att herr greven heter Olson och varit min gast här ombord på
'Zuleika' i fjorton dar, och den sämsta gast jag haft, till på köpet,
supig och okunnig, och om inte herr greven behagar lyda order, så ska
tusan ta Olson.»

Silverbuckla greps plötsligt av två kraftiga nävar, omskakades som en
vante, och slängdes akterut.

»Ner nu och städa, Olson, sen tar han svampen och torkar däcket, sen
diskar han det som står kvar sen i går och sen lagar han frukosten. Rör
på spelet, annars skall jag sätta liv i hasorna på honom.»

»Hörnu, min herre, jag protesterar mot denna ovärdiga be...»

»Tyst!» röt Askengren och kom närmare. »Inte ett ord mer om de där
dumheterna, för då smäller det, förstår Olson.»

»Doppa honom, så blir han nog förståndigare», uppmanade grosshandlare
Boman förhoppningsfullt, men efter en blick på Askengrens beslutsamma
ansikte försvann Silverbuckla utan vidare protester ned i salongen.

Där satte han sig en stund och funderade över situationen. Den var
omöjlig, totalt omöjlig, och dock var den faktisk. Han, friherre Baltzar
Kasimir Silverbuckla, hade på något underbart sätt blivit iförd gamla
paltor och placerad ombord på en främmande båt, bland fyra vilt
främmande människor av upprörande ofrälse typ. Och dessa människor
kallade honom Olson, och behandlade honom som om han vore gast ombord.
Och detta tycktes de göra i god tro. Var han verkligen en Olson? Hade
han varit gast ombord här i fjorton dar? Han stirrade in i ett stort
mörker utan den minsta lilla ljusglimt. Nej, säga vad man säga ville,
han var dock en Silverbuckla, och skulle hellre låta slå ihjäl sig än
han gjorde drängtjänst åt någon, vem det vara månde.

Detta stolta och manliga beslut sammanstörtade dock lika plötsligt som
det fattats, ty Askengrens solbrända ansikte avtecknades plötsligt mot
himlen och livligt uppmuntrad av hans tillrop, började Silverbuckla
städa.

Att koka vatten och diska blev hans nästa göromål, vilket utfördes först
efter hot om allvarlig kroppsaga, sedan fick han tvätta däcket, servera
en lättare sillfrukost och syssla med en hel del annat, som han aldrig
drömt om att hans aristokratiska händer någonsin skulle behöva befatta
sig med.

Mellan varje göromål, och ofta mitt under utförandet av de värv han fått
sig ålagda, försökte han protestera och förklara sin identitet, men alla
dylika försök nedtystades kraftigt och summariskt.

Och när han för sjunde gången blev befalld att langa upp vatten ur
islådan teg han och lydde. Han hade kommit till insikt om, att protester
inte tjänade till någonting; de ledde bara till obehag. Det bästa vore
nog att tiga, och låta polisen ta hand om saken när han kom i land. Till
dess beslöt han att resignera.

Under de närmaste två timmarnas segling uppväckte han därför sin
arbetsgivares livliga gillande genom att lyda order, inte som en
örlogsmatros visserligen, men han lydde i alla fall, och ådrog sig
därigenom en serie uppmuntrande tillrop från grosshandlare Bomans sida,
vilket dock, underligt nog, inte tycktes glädja honom så mycket som
Boman avsett.

Men när man gjort an kajen vid Skärgårdsholms stad, och herrarna gått
upp på hotellet, steg Silverbuckla i land. Vid ett hörn stod platsens
poliskonstapel inbegripen i samtal med en kvinnlig bekant, och
Silverbucklas blick var grym och hård när han nalkades denne lagens
representant.

»Mitt namn är baron Silverbuckla!» sade han.

Konstapelns lantligt troskyldiga blick avspeglade en med tvivel blandad
förvåning, och hans kvinnliga sällskap fnittrade till. De hade tydligen
inte tänkt sig att en bärare av detta stolta, om ock något färska namn
brukade se ut på det där viset.

Silverbuckla rodnade.

»Jag önskar ange en person, som tycks heta direktör Askengren, och som
för närvarande uppehåller sig på hotellet.»

»Jaså», svarade konstapeln sävligt. »Va ä de som han sulle ha gjort då?»

»Han har med våld bortfört mig ombord på sin segelbåt och underkastat
mig en upprörande skamlig behandling.»

Konstapeln såg fundersam ut, ett dylikt fall hade tydligen aldrig förr
förekommit i hans erfarenhet. »Hm», sade han. »Och den däringa Askengren
sulle ha gjort dä?»

Silverbuckla öppnade munnen för att svara, men avbröts plötsligt av en
röst, som han redan kände allt för väl:

»Gå ombord, Olson!»

Bakom honom stod Askengren, och konstapeln gjorde vördnadsfullt honnör
för segelsällskapsuniformen och det välmående utseendet.

»Gå ombord, Olson!» upprepade Askengren, och vände sig sedan till
konstapeln. »Karlen är inte vid sina sinnens fulla bruk. Han har varit
redlöst berusad kväll efter kväll ett par veckor, och nu har han huvudet
fullt av sådana där underliga idéer.»

»Tro inte på honom», inföll Silverbuckla. »Jag är baron--»

»Jaså, är han baron nu», avbröt Askengren brutalt. »I förmiddags påstod
han att han var kejsar Wilhelm. Det går visst nedåt på rangskalan. Vill
konstapeln vara god och se till att han kommer ombord, och att han
stannar där. Och hör inte på hans dumheter.»

Silverbucklas protester tjänade till ingenting. Konstapeln grep honom i
armen och förde honom ombord på »Zuleika», och höll sig sedan envist på
kajkanten ända tills Askengren med sällskap kom ombord.

Hemresan blev inte angenäm för Silverbuckla. Ett par upprorsförsök
kvävdes summariskt, och till slut fann han sig åter, fast med ytterlig
motvilja i att utföra Askengrens befallningar.

Det var långt lidet på eftermiddagen när de åter närmade sig Lyngsö
båthamn, och Silverbucklas hjärta lättades när han såg att »Zuleika»
höll nästan rätt in mot kajen. I Lyngsö visste alla vem han var, och nu
skulle vedergällningen drabba Askengren och hans medbrottslingar.

Därför lydde han också med överraskande villighet när Askengren sade:

»Opp, Olson, och lägg ut friholtarna.»

Men när Silverbuckla stod böjd ut över relingen för att lägga ut en
friholt reste Boman sig ur sittrummet och lät sin handflata med ett
väldigt slag drabba den blå byxbak, som var riktad mot honom.

Som en torped sköt Silverbuckla ut från sidan, och när hans huvud några
ögonblick senare kom upp ur vattnet, låg »Zuleika» för fulla segel ut
från honom.

»Adjö Olson!» dånade Bomans kraftiga röst över vattnet. »Tack för
sällskapet. Sina kläder finner han i Silverbucklas rum på hotellet.»

Fyra solbrända nävar vinkade farväl åt honom, och med dröjande tag sam
baron Silverbuckla mot land,




TUSEN TJOG ÄGG


Det är onödigt att i detalj relatera de orsaker, som kommo Bill och mig
att plötsligt lämna Minneapolis. Det må vara tillräckligt att nämna, att
vi startat ett tidningsföretag, vars mål var den svensk-amerikanska
ungdomens andliga höjande, och vår ekonomiska stödjepelare i detta
lovvärda företag var en skomakare, ägare av fem tusen dollars.

Efter tre månaders verksamhet, under vilken den svensk-amerikanska
ungdomen icke märkbart höjts, återstod av vårt kapital endast
skomakaren, och dagen innan nästa tryckeriräkning skulle betalas kommo
Bill och jag överens om, att ett luftombyte skulle vara välgörande för
oss.

Nästa förmiddags sol såg oss stiga av tåget i Bismarck, Nord Dakotas
huvudstad, och efter att ha tvättat oss i stationens toalettrum och fått
ett par biffstekar inombords, kände vi oss färdiga att ta ett tag med
livet.

Varför vi utvalt just Bismarck till verksamhetsfält minns jag inte,
kanske var det endast därför att biljettpengarna räckte dit, och
dessutom gav oss tre dollars tillsammans att leva av tills vi lyckats
göra någon affär, vilket vi ansågo vara minimum men dock tillräckligt.

»Well», sade jag när frukosten var undanstökad. »Vad ska vi nu hitta på,
Bill? Har du något förslag?»

»Inte precis», svarade Bill lugnt och självsäkert. »Men jag kommer nog
snart med ett, skulle jag förmoda. Min hjärna brukar alltid kläcka det
rätta förslaget i det rätta ögonblicket.»

Jag opponerade mig inte. Det var Bill, som föreslagit att vi skulle
lämna Minneapolis, och jag måste erkänna att det förslaget var klokt.

»Kom», fortsatte Bill, »nu går vi ut och tittar på sta'n. Den ser så
festlig och flaggprydd ut, att något måste vara i görningen.»

Det var det också, ty just den veckan avhölls »North Dacota State
Fair»--Nord Dakotas Statsutställning--en större marknad som årligen
förekommer i de flesta av unionens stater, och vid vilken statens
produkter utställas, samt en massa cirkusar, karuseller och andra
marknadsnöjen locka de många tusen lantbor, som strömma till staden
under utställningsveckan. Och stadsborna med för resten.

»Vid marknaden måste det finnas något jobb för oss», sade Bill. »Där
finner vi alldeles säkert någon som har användning för ett par starka,
friska karlar med gott sätt, fördelaktigt utseende och motvilja mot
kroppsarbete. Vi promenerar dit, så får vi samtidigt se sta'n!»

»Du har rätt!» sade jag. »Vid marknaden finns alltid något att göra. I
värsta fall kan jag förevisa dig som dvärg.»

»Dvärg!» sade Bill förtrytsamt. »Sex fot och två tum.»

»Ja visst! Världens största dvärg naturligtvis. Det blir en utmärkt
attraktion! Skaffa bara ett tält så--.»

»Håll muggan!» sade Bill. »Det där är dumheter, men något slags göra får
vi säkert. Marsch framåt!»

Sakta vandrade vi genom gatorna i solskenet mot den utkant där
utställningen var uppställd. Strömmen av festklädda människor och
flaggprydda vagnar gled förbi. Hela sta'n var på benen.

Plötsligt stannade Bill och vädrade i luften.

»Jag känner en doft», sade han.

»Ja», svarade jag, som kände doften utan att vädra. »Det är vätesvavla.
Jag känner igen den från nattluften i kasern, när jag var beväring.»

»Du har det», sade Bill. »Och eftersom det står 'eggs wholesale' på
skylten över det där planket, så är det tydligt att grossören i ägg fått
ett parti förstört av den sköna värmen.»

»Förmodligen», svarade jag. »Come along!»

»Nej, vänta ett ögonblick», sade Bill. »Dessa ruttna ägg är säkert till
salu billigt--»

»Å, håll--»

»Tyst! Stör mig inte! Jag har en idé! Vänta! Jo visst! Jag har det, jag
har det, unge man! Vår förmögenhet är gjord!»

Och utan ett ord vidare rusade han in genom ägghandlarens port, och jag
följde naturligtvis efter.

Innanför porten stodo tio lådor och en mycket bekymrad man. Det var
lådorna som luktade.

»Jädrans värme», sade Bill innerligt. Bill var en stor psykolog.

»Ja, fy fanken», instämde karlen med en värme, som inte stod klimatets
efter. »Här står jag nu med tio lådor ägg, tjugu tusen ägg, gossar,
platt fördärvade så de stinker.»

»Det är för galet», sade Bill. »Ni måste ha bort dem genast. Lukten
känns ute på gatan, och det missrekommenderar er affär.»

»Tag en cigarr», sade karlen. »Ni har fullkomligt rätt, gossar, men hur
skall jag bli av med dem. Inget folk i dag, alla är på utställningen,
och om jag hade något folk, så ville de inte dra i väg med ett så
stinkande lass nu när det är så gott som helgdag. Jag ville ge tio
dollars för att bli av med eländet.»

»Hit med långschalen», sade Bill, »och låt oss låna er handkärra, så
skall min kamrat och jag köra bort äggen för er. Dels är vi främlingar i
sta'n, så oss gör det ingenting och dels vill vi gärna hjälpa er.»

»Tag en cigarr till», sade karlen, och tio minuter senare knogade Bill
och jag ut genom ägghandlarens port med tio doftande lådor på en kärra
och tio härliga dollars omsorgsfullt nedstoppade i Bills högra byxficka.

»Du är ett snille, Bill», sade jag utanför. »Den här saken gick
storartat. Nu gäller det bara att bli av med eländet. Ska vi ställa
kärran och kila, eller ska vi välta ut dem på gatan?»

»Äggen!» svarade Bill. »Gosse, gosse, du blir aldrig miljonär! Det, som
du nu bevittnat är endast förspelet, pass på, nu går strax ridån upp för
det stora dramat. Hugg i!»

Jag högg i, kärran rullade framåt, och jag gjorde den observationen, att
en hel del gott folk vände sig för att titta på den, fastän den närmade
sig dem bakifrån. Doften måtte ha varit rätt stark. Men så var det också
många ägg.

»Vart menar du att vi ska hän med den här ådekolongen?» frågade jag
Bill.

»Till utställningen», svarade han endast.

»Och sen?»

»Vänta, så får du se!»

Jag kände hans envishet och svaghet för dramatiska effekter och teg
därför, tills vi stodo mitt i positivlåten utanför festplatsen, som
lyste riktigt lockande med sina flaggor och vimplar och vita tält.

Då stannade Bill.

»Se där», sade han, »där är just den plats, som vi behöver.» Och han
pekade på en obebyggd tomt med en lergrav i mitten och ett plank på
andra sidan. »Stå här och vakta kärran, så skall jag ordna det hela.»

Efter en kvart eller tjugu minuter kom Bill tillbaka bärande ett rep och
ett par stolpar samt hammare och spik.

»Saken är klar», sade han. »Jag har hyrt tomten och planket där borta
för i dag, och nu har vi bara att sätta upp affären. Ser du, yngling, vi
ska slå lös en bräda i planket där, såga bort en bit på mitten och spika
det dit igen på sådant sätt att det blir ett hål i planket, stort nog
för en karl att sticka ut huvudet genom.»

»Och sedan--»

»Sedan sätter vi naturligtvis rep runt tomten här, ställer ägglådorna
innanför och så börjar affären. Ser du tältet där inne på
utställningsplatsen: 'Slå negern i skallen så får ni en fin cigarr',
står det med stora bokstäver över ingången. Du vet hur det går till: en
neger sticker ut huvudet genom ett hål i en vägg, och man försöker
träffa honom med en boll. Jag ämnar arrangera något liknande här, fast
med ruttna ägg i stället för bollar. Säg uppriktigt om du tror, att det
finns en enda man här i dag, som inte med förtjusning kommer att ta emot
detta tillfälle att slå en neger i skallen med ett ruttet ägg. Här
behövs inga cigarrer till lockbete. Fem cent stycket, sex för en
kvartsdollar. Nettoförtjänst över åtta hundra dollars.»

Så stod idéen klar för mig i all sin enkla storslagenhet. Vår neger i
hålet skulle ta loven av varenda annan liknande inrättning på
utställningen. Här skulle vi stå utanför området och bokstavligen
konkurrera ihjäl de legitima företagen. Men det fanns en svårighet och
jag påpekade den:

»Bill», sade jag. »Idéen är lysande, briljant, underbar, men hur tänker
du få tag i en neger, som står för det bombardemanget.»

»Oroa dig inte för den saken», svarade Bill. »Var dag har sin egen
plåga; allting ordnar sig.»

Det tog oss inte lång tid att få allt i ordning: hålet upptaget, tomten
inhägnad med repet; och ägglådorna placerade innanför.

»All right», sade jag när allt var klart, »var ha vi nu negern?»

»Tja», sade Bill, »det gäller flera hundra dollars per man, så nog bör
en neger kunna anskaffas. En konstgjord går lika bra som en äkta, tycker
jag, så jag har en krullperuk och en stång brunt smink här i paketet.»

En hemsk misstanke vaknade i min själ.

»Vad har du tänkt dig?»

»Joo, du spelade neger förbaskat bra på den där kostymbalen i Svithiods
Hall, du minns. Skulle inte du--»

»Eller du», sade jag, högst indignerad.

»Jag bidrar med idén, vilket är det värdefullaste. Den, som är trög i
hjärnan böte med kroppen. Det gäller pengar, yngling, och--»

»Spara munlädret du», sade jag. »Jag gör det aldrig.»

Men i detsamma satt Bills näve som ett skruvstäd i min nacke.

»Tänk efter, unge man, du gör det nog till slut.»

Jag tänkte efter allt under det jag gjorde mitt bästa för att sparka
benen av min käre kamrat, och först sedan jag stiftat intim bekantskap
med jordskorpan och tagit ett par munnar fulla av den tomt där det
följande dramat skulle utspelas, ändrade jag mening och gick in på
saken.

Snart stod jag alltså, svart i ansiktet, iklädd krullperuk och med en
säcktrasa om halsen på andra sidan planket med huvudet ut genom hålet.
Och för att omintetgöra alla försök till flykt surrade Bill fast mig
sedan jag kört igenom huvudet och alltså var hjälplös.

Mina känslor tvinga mig att endast i största korthet skildra det som nu
följde. Bill ställde sig vid ägglådorna, upphov sin röst och vrålade:

»Kom hit alla friska pojkar! Slå negern i skallen med ett ruttet ägg.
Fem cent stycket, sex för en kvartsdollar. Hör hit alle man!»

Det dröjde knappt en minut förrän ett par karlar stannade. De tittade på
mig och en av dem slängde med en vårdslös gest åt Bill ett mynt, samt
fick i utbyte två ägg. Jag stod i spänning.

Så kom det första ägget farande. Det var visserligen en bom, men
träffade naturligtvis planket, och äggets vidriga innehåll gav mig en
dusch från vänstra sidan. Brrr!

Mitt ansikte måste ha visat vad jag kände, ty karlen, som från början
varit rätt loj, fattade ett livligare intresse för min person, och
skickade av ägget nummer två med fruktansvärd kraft. Bom igen, men en ny
doftande dusch.

Några förbigående hade stannat för att titta, egendomligt nog tyckte de
visst att det såg roligt ut, för de skrattade och ett par av dem kastade
slantar till Bill. Nu började äggen vina på allvar.

Plask, pladaplask, plask-plask slogo de mot planket, den gula smörjan
stod som en sky omkring mig, och folkhopen borta hos Bill började bli
livlig. Allt flera människor samlades där borta, skrattsalvorna dånade
och den första fullträffen hälsades med hurrarop, som kallade dit folk
från alla håll.

Sedan vet jag inte mera vad som hände där borta vid repet, men
äggsmattret mot planket steg från ett brus till ett dån och från ett
dån till en rytande orkan. Hur Bill hann langa ut så många ägg förstår
jag inte, men han påstod själv, att han fick en viss vana att gripa sex
ägg i taget och slunga dem till kunden med ena handen medan han
inkasserade med den andra.

Själv var jag borta från världen. Jag stod i ett moln av rutten äggula,
den stänkte på mig från alla håll, fyllde ögon, näsa och mun, rann runt
mitt huvud och nedför planket omkring och bildade en sjö nedanför mig.

Och alltjämt smattrade ägg runt planket i alltmera tätnande salvor, och
om jag ibland var nära att lämna detta jordiska piggade en ny fullträff
upp mig till fortsatt existens. Tid och rum plånades så småningom ut för
mig, och den enda skymt av medvetande som fanns kvar i min hjärna var
begreppet ruttna ägg. Hela min omgivning, atmosfären som jag inandades,
jag själv, hela världen var ruttna ägg. Och svagt trängde till mina
igenmurade öron ljudet av hundrastämmiga jubelrop några meter borta.

Hur länge det dröjde innan jag märkte att äggorkanen tunnade av och
slutligen upphörde vet jag inte. Bill påstod att det endast var tre
timmar; för mig verkade det tre veckor.

Men innan min hjärna fullkomligt fått klart för sig att bombardemanget
var slut, drog någon mig bakifrån ut ur hålet och när jag utmattad sjönk
ihop på marken, sköljde en ström av kallt vatten över mitt huvud.

Jag slog upp ögonen. Bill stod bredvid mig med en pyts i handen.

»Du skötte dig fint, gosse», sade han, och sken som en sol. »Du var
präktig, helt enkelt. Ska du ha dig en pyts till, så blir du kry.»

När livet återvänt i mig gingo vi till ett ställe, där vi trots förbudet
kunde få en verkligt rafflande råwhisky, och jag förmodar att jag den
kvällen skaffade mig ett rykte som stor älskare av varan.

Men äta kunde jag inte, och när uppassaren föreslog ägg såsom varande
lättätet, var han närmare döden än han anade.

Och litet bakom var jag hela tiden tills vi delade upp kassan och jag
fann att min del var fyrahundratrettioen dollars och sextiofem cents. Då
blev jag mig själv igen, och Bill, som förefallit litet bekymrad, lyste
upp.

»Du gosse!» sade han. »Jag har en god idé till, en idé som kan skaffa
oss lika mycket kosing till.»

»Nå, vad är det?» frågade jag med endast lindrigt intresse. Jag hade ju
pengar.

»Jo, i morrn går vi omkring till alla stans ägghandlare och köper opp
ruttna ägg och--»

Jag slog inte ihjäl Bill; nej, det gjorde jag verkligen inte, men jag
reste mig utan ett ord och gick ensam ut i natten.




ÖMSESIDIGT FÖRTROENDE


Den unge mannen, som sakta gick framåt gatan, var blåögd och ljushårig,
betydligt bägge delarna, hans byxben slängde vida ovanför ett par
knöliga skor, och under nacksnagget var skinnet rakat. Jo då, det var en
svensk-amerikan.

Den uppfattningen fingo också Anton Fröjd-Karlsson-Grönsten och Johan
Järnhand, och de försiktigt närmade sig den unge mannen, ty Grönsten och
Järnhand voro ett par framstående medlemmar av bondfångarnas skrå, och
de vädrade sköna, amerikanska långschalar i svensk-amerikanens plånbok.

Den ljushårige tittade uppåt husväggarna och smålog överlägset.
Trevåningshus! Att de gitte bygga sånt. Nej, om de hade minsta begrepp
om saker och ting så skulle de smälla opp tio-tolv våningar i sänder.
Mer kunde man väl inte begära här i gamla landet.

Han väcktes ur sina drömmerier av en röst. Och rösten var Grönstens.

»Beg pardon, mister. Kan ni säja mej hur jag skall gå för att komma till
järnvägsstationen?»

»No!» svarade den ljushårige.

»Inte? Ja, då får jag fråga någon annan. Se jag är främling i stan,
kommer just från Amerika. Det är ett land det, skall jag säga herrn. Det
är annat än Sweden.»

Den ljushårige log överlägset.

»Yes, jag vet! Kommer också just därifrån.»

»Åh, nä men det var roligt--»

Bekantskapen var snart formerad, och en liten stund senare sutto tre
»svensk-amerikaner» inne på ett kafé och läskade sina strupar med
krisöl, och de skröto i munnen på varandra om hur mycket pengar de
förtjänat där ute i det underbara landet.

»Se här!» sade Grönsten och bläddrade vräkigt i en plånbok stinn av
reklamlappar, som vid flyktigt påseende liknade sedlar. En riktig
tusenlapp och ett par hundralappar höll han fram till närmare
inspektion.

»Här bräcker du ingen!» sade Järnhand och vinkade med en lika stinn
sedelbok, där det också fanns några äkta hundralappar. »Visa nu att du
också har pengar, Jackson!»

Svensk-amerikanen ändrade inte en min, men drog upp sin plånbok, och lät
en bankanvisning på femton tusen dollars glimta framför bondfångarnas
lystna ögon.

De växlade en blick. Här var ett kap att göra. Järnhand beställde in
vin. Vinet dracks, och mera vin dracks och ännu mera vin togs in. Men
när de tre korten kommo fram vägrade Jackson i alla fall i vändningen;
han spelade inte kort, sade han.

»Visst ska du spela när vi bjuder på vin», så Grönsten hotande. »Du ska
väl inte bara sitta och bli bjuden utan vara kamrat också.»

»Well», hickade Jackson, som fått lite för mycket. »Jag skall bjuda på
middag med champagne i stället. Fast jag har inga kontanta pengar. Måste
i banken först, vänta här, grabbar.»

Han försökte resa sig, men sjönk tillbaka.

»Det är inte värt du går ut», sade Järnhand välvilligt. »Hit med
anvisningen så skall jag hämta pengarna åt dej, så får du sitta här och
nyktra till under tiden.»

»Vill du det?» sade Jackson, glatt överraskad. »Det var hyggligt!»

Han fiskade upp checken ur plånboken, men hejdade sig med en misstänksam
blick just när han var i begrepp att räcka fram den.

»Det är ett stort--hupp--förtroende», sade han tveksamt.

»Visst», sade Järnhand lite ängsligt. »Men vi har väl förtroende för
varandra!»

»Jag skall följa med och se efter att han uträttar det ordentligt»,
försäkrade Grönsten.

»Nähä», sade Jackson plötsligt. »Vi har förtroende för varandra. Lägg
opp era plånböcker på bordet! Hick! Nå opp med dom!»

Bondfångarna lydde tvekande.

»Seså», fortsatte Jackson. »Nu ligger dom där. Jag vet att det är mycke
pengar i dom. Nu vaktar jag plånböckerna medan ni går i banken. Jag har
förtroende för er och ni för mig.»

Bondfångarna växlade åter en talande blick. Det var ju cirka två tusen i
äkta sedlar i plånböckerna, men checken var på över femtio tusen i
svenskt mynt. Bytet var gott!

»Hit med checken!» sade Järnhand. »Så ska vi hämta pengarna.»

Jackson strök åt sig plånböckerna och stoppade dem i fickan, sedan lade
han anvisningen på bordet.

»Skynda er tillbaks, pojkar», ropade han efter bondfångarna när de
försvunno genom dörren.

Men knappast var dörren stängd förrän svensk-amerikanen plötsligt blev
nykter, betalade sin förtäring och med spänstiga steg avlägsnade sig
bakvägen.

Dagen därpå meddelade tidningarna, att polisen äntligen fått sak mot de
kända bondfångarna Järnhand och Grönsten. De hade häktats under försök
att prångla ut en falsk check i banken. När de häktades dukade de upp
den gamla vanliga historien, att de fått checken av en obekant person.




»DEN GYLLENE PLOMMONBLOMMAN»


Skeppar Broman stod på Ida Mathildas däck och log som en sol. Omkring
honom utbredde sig Nagasakis hamn med sitt myllrande vimmel av fartyg i
alla storlekar, från små korthuggna bogserare till Nippon Yusen Kaishas
väldiga linjeångare. En yankeeliner, som varit inne för inspektion, gled
just ut.

Bromans lyckliga blåa blick följde oceanvinthunden, som stack ut mot det
solglittrande havet. »Mongolia of San Francisco» stod det i aktern, och
skepparn myste.

»Snart så är det jag, som reser över till Frisco på en så'n där
baddare», mumlade han belåtet för sig själv. »Det är annat, det, än att
lusa sig fram med gamla Ida Mathilda.--Jungman! Klar med giggen, jag
skall ro över till bergensaren där borta.»

Bergensaren var en norsk trampångare, svart och smutsig som det kol den
brukade föra, från toppen av de stubbade masterna ända ned till
vattenlinjen. Men kapten Pedersen, som mötte skeppar Broman vid
fallrepet, var en slående motsats till sitt fartyg. Han var nämligen
klar att gå upp till sin mäklare, och landgångsriggen var splitt
språngande ny; köpt i Cardiff på sista resan.

»God aften, kapten Broman», sade norrmannen och räckte fram sin näve
till hälsning. »Det var fanden vad de ser lykkelig ud. Har det hänt Dem
noget?»

Skeppar Broman log från öra till öra, och hans väldiga näve drabbade
hans norska kollega i ryggen med ett slag, som skulle ha tagit
andedräkten från en mindre massiv man.

»Joo, det kan kapten hoppa opp och kyssa sig på», sade han och halade
upp en blå telegramblankett ur fickan. »Här är nyheter så det förslår!
Jag har just fått kabel hemifrån att skutan är såld och skall överlämnas
till köpare här.»

»Är det något att vara så glad över?» frågade norrmannen, som vi
hädanefter låta tala svenska.

»Om det är», svarade Broman. »Jo, ge sig katten på det, kapten. Skutan
är såld för tvåhundrafemti tusen och vi gav bara åtti för den gamla
skorven när vi köpte henne ifrån Finland.»

»Hå, fanken!»

»Jojomensan! Och jag äger fjärdedelen i den, kapten. Vad tycks om det?
Sätter in tjugutusen lock och får igen sextiotvå fem.»

Norrmannen lyfte på mössan och klådde sig betänksamt bakom örat.

»Ja, det är kriget», sade han. »Allt tonnage har ju gått upp i orimliga
priser, men så är frakterna också orimliga. Hemma i Bergen är dom
miljonärer allihop så gott som. De är skeppsredare där en och varann som
kapten vet.»

Skeppar Broman brydde sig inte om att svara. Han hade för mycket annat
att tänka på.

»Nu, jädrans, kapten», svarade han. »Nu ska vi ta och sätta sprätt på
Nagasaki ett slag. I kväll är det jag som bjuder, och så mycket skall
jag säga kapten, att det är inte lönt att han räknar med att komma
ombord i natt mer. Jag tar min styrman med, det gör väl inget? Det är
en hygglig pojk hemifrån Grebbestad och lite släkt till mig för resten.
Vi tre ska visa dom små gulbruna japparna hur det går till när
skandinaviska pojkar är ute på härjningståg.»

       *       *       *       *       *

Den trio, som något senare på kvällen hemsökte det ena efter det andra
av Nagasakis europeiska hotell, var väl ägnad att tilldraga sig
uppmärksamhet även av annan anledning än ett tämligen uppsluppet humör.
Det var tre blonda nordmannatyper, med ögon blå som det hav där de hörde
hemma, och med axlar som kom de små atletbeundrande amerikanskorna att
se sig om efter dem både en och två gånger. Och ingen blickade förgäves,
ty de tre unga männen voro alltid färdiga med ett småleende eller en
blinkning, när de märkte att ett vackert ögonpar riktades åt deras håll.

Endast styrman Bryngelson var något reserverad. Han var i sällskap med
förmän och överordnade.

Men inte ens i Nagasaki äro de stora hotellen öppna natten igenom, och
innan de tre sjömännen på allvar tyckte sig ha börjat sjöslaget stodo de
på gatan utan huld och skydd, medan deras senaste tillflyktsort
obevekligt stängde sina portar.

»Nu går vi och hälsar på japparna», sade kapten Pedersen. »När dom vita
männen inte vill ta emot oss längre, så söker vi tröst hos de bruna
kvinnorna.»

»Visst fanken», instämde Broman. »Om vi skulle fara till ett tehus och
se på geishorna?»

»Är du galen?» frågade norrmannen. »Dricka teblask, är det vad du vill?
Fast geishorna är ju ....»

Styrman Bryngelson hostade lätt.

»Annars skulle jag kunna visa vägen till ett annat hus, där man slipper
att dricka te», sade han.

»Vad får man där då?» frågade Broman.

»Man får något, som dom kallar för saké och som smakar ungefär som
brännvinet hemma. Lika starkt är det åtminstone.»

»Det gillas», sade norrmannen. »Och geishor finns väl där?»

»Nog finns det jäntor, alltid», svarade Bryngelson. »Men om det är
geishor vet jag inte. Dom kallar dom visst yoshis.»

Kapten Broman gjorde plötsligt ett luftsprång, slog ihop klackar och
händer och gav till ett tjut, så att den lille japanske
poliskonstapeln, som stod ett stycke därifrån, vördnadsfullt bugade sig
och beklagande slog ut med händerna, varmed han antagligen ville antyda,
att dylika tjut helst icke borde förekomma.

I nästa ögonblick bugade han sig en gång till. För att ta upp en
amerikansk silverdollar, som glimtade till i luften och slog ned framför
honom.

»Kör i vind», skrek kapten Broman. »Nu har vi druckit champanj och vin
bland grevar och baroner. Nu ska vi dricka brännvin ett slag. Sätt i
gång, styrman.»

»Vi åker väl,», sade Pedersen och vinkade på tre rickshakulier, som
alltsedan herrarna kommo ut från hotellet avvaktande dröjt i närheten.
De travade fram, sjömännen äntrade upp i kärrorna, utan att i någon mån
utveckla den vighet, som annars utmärker deras yrke, och så bar det i
väg.

Bort från de moderna stadsdelarnas blandning av occident och orient bar
det i väg, in på rent japanska smala gator. Outtröttligt travade de
kraftiga löparna med sitt glidande, vargliknande lopp. Så körde de in
genom en gatuport, svängde ned i det som borde ha varit en rännsten,
och stannade utanför ett hus, där en rad vaggande papperslyktor utefter
taklisten lyste på en vägg, som i hela sin längd och tredjedelen av sin
höjd upptogs av träburar, vilkas spjälor lyste matt av förgyllning i det
bleka skenet.

»Här är det», sade styrmannen och hoppade ur rickshan. »Om dagarna
sitter jäntorna i burarna.»

»Åh, i hälsingland heller!» sade skepparen.

»Jo, jo, det är min själ sant», intygade norrmannen. »Det är bruket här
i landet. Kom så går vi in!»

I dörren möttes de av en underdånigt leende fet japan, som under de mest
underbara vördnadsbetygelser förde sina gäster in i ett stort vackert
rum, upplyst av ett otal brokiga papperslanternor, som dinglade var en
sådan möjligen kunde placeras. På väggarna lyste brokiga kakemonos med
fåglar, blommor, samuraier och det heliga Fujima i skön blandning, på
golvet lågo mattor och kuddar strödda, för övrigt var rummet bart.

»Fasen så enkel möblering», anmärkte Broman med ett flin. »Inte så
mycket som en stol att sitta på.»

Den fete japanen tecknade mot kuddarna och inbjöd på dålig engelska de
högtärade herrarna att taga plats, och eftersom intet annat tycktes vara
att föredraga, uppfyllde de tre vikingarna välvilligt denna rimliga
begäran.

Genast trippade ett par snedögda skönheter in med saké, risbrännvin, på
lackerade brickor, andra skönheter började knäppa på strängaspel och
åter andra trådde dansen. Och det var icke barnkammardans.

Kapten Broman var förtjust.

»Skål, styrman», skrek han. »Det här var inte dumt påhittat. Tag emot
här, jäntor!»

Och hans tunga silverdollars slogo som ett underbart slagregn mot
golvets smala bambutiljor.

Denna exponering av rikedom och en frisk vilja att skiljas från den
tilltalade i högsta grad den fete japanen, och han närmade sig under
djupa bugningar.

»Högtärade herre! Jag skall visa er det bästa mitt usla hus har att
bjuda. Edra högtärade ögon skola vila på den skönaste bland de sköna,
på Kinumé, 'Den gyllene plommonblomman'.»

Han gav ett tecken. Musiken tystnade, och de små yoshis, som nyss
dansat, drogo sig mot väggarna. Ett nytt tecken, en dörr drogs åt sidan,
och in kom Kinumé.

Hon gjorde skäl för sitt namn, »Den gyllene plommonblomman», ty hon var
liten och lätt och skir som ett av plommonträdets skära blom, hennes
förgyllda läppar logo, och som en fladdrande fjäril dansade hon in,
hennes fötter tycktes knappast röra golvet, hennes gula kimono,
översållad med plommonblommor i guld, böljade än vitt, än smekte den
mjukt kring linjer, som kommo kapten Broman att känna en hissnande
känsla i bröstet. Inte ens de fem skramlande sköldar av försilvrad plåt,
som slängde omkring Kinumé, förmådde dölja det faktum att hon var
Nagasakis skönaste yoshi.

»Det är en jänta för mig, det!» skrek skeppar Broman. »Den skulle jag ha
lust att ta med mig hem till Sverige.»

Norrmannen skrattade.

»Köp henne!» sade han. »Dom här pikerne är till salu har jag hört.»

Broman var genast med på saken.

»Hör hit», skrek han åt jappen. »Jag köper jäntan där. How much?»

Med en flott gest drog han upp en packe engelska sedlar ur plånboken och
kastade dem åt japanen.

»Räcker det där?»

Styrman Bryngelson vaknade upp ur den halva dvala allt dryckjomet
försatt honom i.

»Men kapten», protesterade han. »Det är ju nära tvåhundra pund.»

»Håll mun, det har jag råd till», skrek Broman. Och styrman teg.

Japanen, i hast allvarlig, tog upp sedlarna och räknade dem. Så bugade
han sig djupt och stack dem i barmen, försvann och kom tillbaka om en
stund med ett långt papper, fullskrivet av japanska bokstäver, vilket
han lämnade skepparen.

»Den gyllene plommonblomman» tillhörde kapten John Broman.

       *       *       *       *       *

Tidigt nästa morgon fick Ida Mathildas jungman det ovanliga nöjet att ro
en ung japanska i land. Hon var klädd i gul guldbroderad sidenkimono med
skepparns gamla ulster utanpå, och hennes läppar buro spår av
förgyllning.

Men hon var glad som en lärka, ty i ulsterfickan låg ett långt papper
med japansk skrift; och när hon kom i land tog hon en ricksha och körde
bort.

       *       *       *       *       *

Fem timmar senare gick kapten Broman i land. Han var i måndagshumör,
huvudet värkte och han hade redarn på morgonkvisten lärt sin besättning
gudsfruktan och rena seder. Särskilt hade styrman Bryngelsson kommit i
åtnjutande av hans omvårdnad, ty han gjorde styrmannen direkt ansvarig
för att han, Broman, kvällen förut burit sig åt som en idiot och kastat
bort nära tre tusen kronor.

Men när han steg i land blev han föremål för en mindre vanlig
vördnadsbetygelse, ty en liten japan lade sig på magen för honom på den
smutsiga kajen och slog pannan tre gånger i stenläggningen.

»Oh, you honorable captain», sade japanen.

»Vad är det om?» fräste Broman.

»O, högtärade kapten», sade japanen, »jag är Motu, som älskar Kinumé,
och du, högtärade kapten, har köpt henne från Yoshivara och givit henne
friheten. Vid körsbärsblommornas fest fira vi bröllop. O, högtärade
kapten, jag är din tjänare för en tid av sju existenser.»

»Dra åt helsicke!» sade kapten Broman.




EN RÄTTSFRÅGA


»Åjo», sade ingenjören. »Nog kan man alltid skilja på rätt och orätt,
det där har varje människa medfött inom sig. Jag för min del behöver
aldrig ta miste på de två sakerna.»

»Då gratulerar jag bror», sade advokaten. »Fast bror i så fall knappast
hör till de människor, som ge mig mitt levebröd. Vad som är moraliskt
rätt eller orätt kan ofta vara svårt nog att avgöra, tycker jag, olika
människors uppfattning om de där sakerna variera ju så högst betydligt,
men den juridiska rätten kan alltid fastslås.»

»Prat», sade ingenjören. »Just den moraliska rätten är det, som man
minst behöver tveka om. Den juridiska kan däremot bli ganska kvistig att
få tag i. Det sköter advokaterna om.»

Advokaten ignorerade hugget.

»Jag erkänner gärna», fortsatte han, »att det ofta nog kan vara
kvistigt att avgöra vilken av två parter, som har juridiskt rätt eller
orätt, men avgöra det kan man alltid till slut. Har du hört talas om ett
enda fall då en domstol uppgivit försöket att döma i ett rättsfall?
Ånej, utslag blir det alltid.»

Journalisten tände en ny cigarr.

»Det kan dock finnas fall, då det är omöjligt att avgöra både vad som är
moraliskt och juridiskt rätt.»

»Exempel!» sade advokaten.

»Jag skall dra fram ett exempel ur min egen erfarenhet», sade
journalisten och satte sig bekvämare till rätta i stolen. »En liten
episod, som hände mig för många herrans år sedan ute i Amerika.

»Som ni vet reste jag dit över som nybliven student för att se litet av
livet och tillfredsställa min äventyrslystnad. Mina föräldrar voro i
mycket goda omständigheter, så jag var försedd med en rundligt tilltagen
reskassa, och naturligtvis skulle jag långt innan den var slut ha en bra
plats, det hade jag klart för mig. Tacka för det, att en ung, frisk,
energisk svensk pojke med goda skolkunskaper och ett friskt humör lätt
skulle slå sig fram där ute.

»Jag kom alltså till Chicago och började med att se mig om i staden
litet. Den var så stor, och full av så mycket nytt och underbart, och om
min reskassa när den växlades i dollars inte blev så många hundralappar
bekymrade det mig föga. Jag skulle snart skaffa mig en plats. Men någon
brådska med den saken var det ju inte, utan jag levde dagsländans glada
liv, tills jag en dag helt plötsligt upptäckte att mina pengar voro på
upphällningen.

»Nå det fanns gott om lediga platser. I varenda tidning stod det
spaltvis med annonser om dylika. Först sedan jag svarat på en hel hop av
dem och förslösat mycken tid och många dollars på anmälningsavgifter och
värdelösa provkollektioner fick jag klart för mig att de flesta voro
humbug. Jag var allt bra grön.

»Det är ju onödigt att i detalj relatera mina öden under denna tid, det
må vara nog sagt att en dag stod jag på gatan utan en cent på fickan.
Att skriva hem efter hjälp förbjöd mig min stolthet, och ännu hade jag
litet hopp kvar om att det till slut skulle ljusna. Så småningom
vandrade det ena plagget, den ena småsaken efter den andra till
pantlånaren, och till slut stod jag där utan att äga mera än de kläder
jag gick och stod i.

»Då började svälten på allvar. Då och då kunde jag komma över en slant
så att jag fick ett mål mat, men många dagar fick jag nöja mig med en
kopp kaffe och en bit paj som dagsranson, och ofta fick jag ingen mat
alls.

»En dag just vid den tidpunkt då jag märkte, att mina kroppskrafter
började ge vika, mötte jag på gatan en välklädd man, som efter en
forskande blick på mitt ansikte ställde sig i vägen för mig.

»'Ni svälter!' sade han kort och rakt på sak, så som det brukas i det
landet.

»'Ja', erkände jag hoppfullt, i tanke att mannen kanske skulle ge mig en
dollar till ett par ordentliga mål mat.

»'Berätta edra närmare omständigheter, så får jag se om jag kan göra
något för er!'

»Och jag berättade utan omsvep både vem jag var och hur jag kommit i den
situation som jag var.

»'Ni är alltså av en hederlig och på sin ort aktad familj?'

»'Ja, det är jag.'

»'Och själv är ni en hederlig karl?'

»'Ja.'

»'Har aldrig begått en ohederlig handling?'

»'Aldrig', svarade jag litet harmset. Om jag icke varit så utsvulten
hade jag säkert inte tålt det.

»'Gott', sade han och drog fram en sedelbunt ur fickan. 'Här är hundra
dollars, vill ni förtjäna dem?'

»Om jag ville! Hundra dollars! Min tanke svindlade inför en sådan summa.
Det betydde ju nytt liv, nytt hopp--en biljett hem om jag så ville.

»'Vad skall jag göra för att få dem?'

»Han tycktes betänka sig ett ögonblick.

»'Jag är vad man kallar en excentrisk man', fortsatte han sedan. 'Och
det roar mig att studera människorna. Nu vill jag se om hundra dollars
kan fresta en fattig svältande sate som ni, som hittills varit hederlig,
till att bryta med sitt föregående liv. Ni får dessa hundra dollars om
ni begår en ohederlig handling.'

»'Vilken handling vill ni att jag skall göra?' frågade jag. Herrarna
böra komma ihåg att jag svalt; och jag tyckte det kunde vara skäl i att
höra vad som begärdes av mig. Uppfattningen om vad som är hederligt
varierar ju.

»'Vilken handling som helst, bara den är ohederlig.'

»'Och när bli pengarna mina?'

»'Pengarna övergå i er ägo i samma ögonblick som ni begår handlingen i
fråga.'

»Jag funderade ett ögonblick. _Så ryckte jag till mig de hundra dollarna
och sprang min väg_. Kan du, herr jurist, avgöra om min handling var
ohederlig eller ej.»

Advokaten tvekade inte ett ögonblick.

»Naturligtvis var den det», svarade han.

Journalisten smålog stilla.

»Pengarna blevo alltså mina i samma ögonblick som jag tog dem?»

»Ja visst!»

»Men då var det ju mina egna pengar, jag tog, och att ta sina egna
pengar är ingen ohederlig handling.»

»Hm!» sade advokaten. »Man får tänka sig, att det i utförandet av
handlingen fanns ett ohederligt moment innan pengarna övergingo i din
ägo.»

»Det får man inte tänka sig», svarade journalisten. »Ty överenskommelsen
var, att pengarna skulle bliva mina _i samma ögonblick_ som jag begick
en ohederlig handling, inte i ögonblicket efter, alltså inträdde min
äganderätt _samtidigt_ med detta ohederliga moment, och de pengar jag
tog voro alltså mina egna.»

»Hm!» sade advokaten.

»Men», fortsatte journalisten. »Om penningarna voro mina egna var
handlingen icke ohederlig. Och då handlingen icke var ohederlig hade jag
heller icke uppfyllt villkoret för att få pengarna--och pengarna voro
icke mina. Har jag rätt?»

»Hm», sade advokaten.

Journalisten skrattade kort.

»Nå! Jag tog således pengar, som icke voro mina. Detta var en ohederlig
handling. Men då jag begick en ohederlig handling blevo pengarna
mina;--följer du med?--jag tog alltså mina egna pengar, vilket icke är
ohederligt, pengarna voro alltså icke mina; alltså var handlingen
ohederlig, alltså voro pengarna mina; alltså var handlingen hederlig,
alltså voro pengarna icke mina; alltså var handlingen ohederlig, alltså
--»

»Stopp, stopp!» sade advokaten. »På det viset kan du hålla på hela
natten.»

»I evigheters evighet!» svarade journalisten. »Faktum är, som jag haft
nöjet att bevisa, att om min handling var ohederlig så var den hederlig
och tvärtom. Kan du döma vad som i detta fall är rätt och orätt?»

»Hm!» sade advokaten. »Ett högst invecklat rättsfall.»

»Herrarna kan tvista om den juridiska rätten, men moralisk rätt att
behålla kovan hade du lika förbaskat», avgjorde ingenjören.




SVÅRSÅLD VARA


»Nu för tiden kan man sälja allting och få bra betalt för det», sade
direktör S:son Silverling belåtet och drog ett par bloss på sin cigarr.

Tre av de fyra andra unga gulascher, som utgjorde hans auditorium,
nickade instämmande--de hade alla erfarenheter i den vägen--men den
fjärde, direktör P:son Perén såg betänksam ut.

»Inte allt», sade han.

»Min värderade broder», sade Silverling. »Vill du vara av den godheten
att ge oss ett exempel, som bär upp ditt absurda påstående. Har du inte
själv sålt höboss som tesurrogat med ett par tusen procents avans, och
har vi inte allesammans på samma sätt bevisat äktheten av min sats.»

»Tror du», sade Perén, »att du skulle kunna sälja en hundralapp för
hundratjugu kronor?»

Silverling skrattade.

»Ja, nästan», sade han. »Men det var inte precis så, jag menade.»

»Nå», sade Perén. »Tror du, att du skulle kunna sälja en hundralapp för
tjugu kronor?»

»För tju--jo, tacka katten för det! Det skulle väl vem som helst kunna.»

Perén tog långsamt upp sin plånbok och plockade fram fem fina och släta
nya hundralappar.

»Antag att vi utnämner Ansén till försäljare. Han är opartisk och
dessutom smärt ännu. Han går hem och tar på sig en av de kostymer, som
han brukade använda innan han började tillverka mjölsurrogat av sågspån,
samt en sportmössa och när han så ser ut som en vanlig, enkel medborgare
skall han gå ut på gatan och försöka att sälja dessa fem hundralappar
till fem välklädda medborgare för tjugu kronor stycket. Men han får.
endast fråga fem personer. Om tre eller flera köper har jag förlorat och
ger dig, Silverling, tio tusen kronor, köper ingen eller endast en eller
två, anses din sats, att man katn sälja allt, vederlagd, och du ger mig
tio tusen. Dessutom bjuder den förlorade sällskapet på en bättre
middag.»

»Topp!» sade Silverling. »Beställ middagen genast, du som kommer att
förlora. Det säger ju sunda förnuftet, att den, som blir erbjuden en
hundralapp för tjugu kronor tror att säljaren har mist förståndet, och
passar på tillfället att göra ett litet kap.»

»Såvida inte samvetet--», sade en av de andra.

»Åh håll mun», sade Silverling.

Någon timme senare drev direktör A:son Ansén klädd i sportmössa och en
av de kostymer, han ansåg snygg när han ännu var biträde i en
speceriaffär på norr, utefter Hamngatan, med de fem nya, fina
hundralapparna i handen. De övriga fyra herrarna följde hans förehavande
från andra sidan gatan.

Till första offer utsåg han en ung man av affärstyp.

»Skall herrn köpa en hundralapp!»

»Vafalls?» sade den andre och stannade.

»Köp en hundralapp! Ny och garanterad äkta, för tjugu kronor.»

Den unge mannen granskade Ansén ett ögonblick och blev röd.

»Dra åt skogen, sabla drummel», röt han. »Vore det inte mitt på gatan,
så skulle ni få smörj. Har ni inget bättre att göra än att gå ute och
driva med folk?»

Så gick han.

Nästa offer blev en äldre gentleman, som först noga förhörde sig om
sedelns äkthet, och sedan så demonstrativt såg sig om efter en
poliskonstapel att Ansén fann sig föranlåten att försvinna i folkhopen
för en stund.

Nummer tre var en medelålders dam, och hon blev genast intresserad.. Men
hon vägrade envist att ta upp tjugu kronor ur väskan för att lämna dem i
utbyte mot hundralappen. Däremot var hon fullt villig att ta emot åttio
kronor om Ansén ville växla hundralappen i en affär.

Därpå strandade den affären, och som tre personer nu vägrat köpa måste
Silverling till sin förvåning erkänna sig slagen, men efter ett kort
sammanträde beslöts att experimentet skulle fortsättas. Perén särskilt
yrkade på detta, emedan han ville ha fastställt att sedlarna över huvud
taget icke voro säljbara ens till det begärda låga priset.

När alltså en landsortslöjtnant på väg till Gymnastikcentralen närmade
sig, antastades han av Ansén:

»Vill löjtnanten köpa en hundralapp!»

»Köpa vad?» svarade officern och stannade.

Ansén höll fram sina fem hundralappar solfjädersformigt och sade:

»Köp en hundralapp, löjtnanten! Ny och fin och garanterad äkta! Kostar
bara tjugu kronor.»

I detsamma anlände den femte kunden. Det var tillfällighetsarbetaren
Karl Anton Severin Johansson-Blomstergren-Kvick, som passerade vägen
fram på spaning efter middagskovan, och här såg han den plötsligt i
sagolik riklighet utsträckas framför sig.

Kvick ägde inte tjugu kronor, men däremot ägde han en högt uppdriven
förmåga att gripa tillfället i flykten. Och hans stora svarta näve körde
blixtsnabbt fram mellan löjtnanten och Ansén, och grep det i form av fem
nya, fina hundralappar.

»Va säjer'u, grabb! Säljer du hundralappar för tjuge spänn styck. Å här
ä fem stycken. Håll rejt, jag tar klabbet. Fem gånger tjugu är hundra,
vassego, här ä hundra kronor till betalning.»

Med en artig gest räckte Kvick tillbaka den ena hundralappen till Ansén,
stoppade lugnt de andra fyra i fickan och fortsatte sin väg mot de
väntande ådekolångnubbarnas mångfald.




ARTIGHET I BARBACKA


Den som inte känner till Barbacka, kanske tror att detta lilla samhälle
med sina 2,394 själar som alla känt varandra sedan barnsben, och äro
lika hemma i varandras familjehistorier som i sina egna byxfickor, är
särdeles demokratiskt. Men han tar miste.

I Barbacka finns en rangskala vars otaliga hårfina nyanser endast en
inföding kan hoppas att någonsin kunna bemästra, och det kastväsen, som
existerar där är oändligt mycket hårdare och mera omöjligt att bryta ned
än Indiens.

Biträdet i Olsons diversehandel, Johan Persson, var infödd barbackabo,
och kände sin stad och alla dess förhållanden på sina fem fingrar, om nu
ett så bleklagt uttryck kan användas om en så ingående kännedom. Han
visste sin egen position, vilken är den enda punkt på rangskalan, som
evigt förblir oklar för många barbackabor, och hade på pricken klart
för sig hur mycket han skulle lyfta på hatten för borgmästaren,
kyrkoherden, lektorn, veterinären och de andra honoratiores, och hur
pass litet han behövde lyfta den för samhällets övriga inbyggare.

Han fann det alldeles i sin ordning att borgmästaren besvarade hams
ödmjuka hälsning genom att lyfta ett finger, och kyrkoherden hela handen
till hattbrättet, men skulle ha blivit djupt förolämpad om inte
provinsialläkaren tagit i hattbrättet och pastorsadjunkten inte lyft
hatten två tum.

Persson var således efter barbackasynpunkt en särdeles korrekt ung man
med lovande framtid, och själv drömde han rosiga drömmar om att en gång
själv bli diversehandlare, och få se även borgmästaren lyfta på hatten
kanske en hel decimeter.

Men Persson hade också andra drömmar. En av hans bästa vänner och f. d.
kamrater i affären, Pelle Andrén, hade emigrerat till Stockholm där han
fått plats i något så oerhört fint som Nordiska Kompaniet, och Persson
drömde ibland att denna upphöjelse skulle kunna vederfaras även honom.
Och för att undersöka möjligheterna i den vägen, tog han sig en gång
ledigt och reste till Stockholm.

Persson hade aldrig sett någon annan stad än Barbacka förr, och
Stockholm gjorde honom nästan andlös. Något så storslaget hade han
aldrig ens i sina djärvaste drömmar kunnat föreställa sig. I Andréns
sällskap besökte han sagolikt praktfulla nöjespalats, sådana som Berns
och Svarta Katten, och såg hus så stora, att hela Barbacka samhälle
skulle kunna bo i dem, om också lite trångt.

Andra dagen när de promenerade uppför Birgerjarlsgatan knuffade Andrén
honom i sidan och sade:

»Pass opp! Här kommer utrikesministern. Han är kund hos mig!»

Persson höll andan och stirrade. Denne väldige man såg ut som en vanlig
dödlig, men dock inte fullt så vanlig som honoratiores hemma i Barbacka,
och fastän han inte var klädd i cylinder betraktade Persson honom med en
vördnad, som gränsade till andakt.

Men när Pelle hälsade på mannen och denne artigt och förbindligt
hälsade tillbaka brast förtrollningen:

»Nä du, Pellskurk, du går och driver med mig!» sade han litet förtörnad.
»Det där var ingen minister.»

»Visst var det det! Varför skulle det inte vara det?» svarade Andrén
förvånad.

»Du hälsade ju på honom som på en manufakturhandlare med tio tusen
kronors inkomst, och han hälsade tillbaka. Om det hade varit en
minister, så skulle du ha gjort halt och front och han skulle inte ha
sett åt dej.»

Andrén skrattade.

»Så är det hemma i Barbacka, ja. Där är brackorna ohövliga bara för att
dom tycker att dom ä något. Men här är det inte så. Här hälsar en
schentleman på en annan schentleman, och bryr sig inte om vad han har
till levebröd.»

»Du vill väl inte slå i mig att en minister tar av sig hatten för ett
handelsbiträde.»

»Du har nyss sett en göra det.»

»Då var det för att du är i Nordiska Kompaniet.»

Andrén sträckte på sig.

»Kanske delvis», sade han självmedvetet. »Men inte uteslutande. Om jag
hade varit anställd i en vanlig butik, där statsrådet var kund, så hade
han lyft på hatten i alla fall.»

Persson var fortfarande tämligen tvivlande, men hans tvivel började
rubbas när Andrén då och då hälsade på greve den och konsul den, ofta
flotta herrar i cylindrar och lackskor--ty Andrén stod i
herrekiperingsavdelningen--och Perssons föreställningsvärld ställdes
allt mer på huvudet.

Men fullt övertygad blev han först när de på Strandvägen mötte
kronprinsen.

Nu ihörde kromprinsen visserligen inte till Andréns kunder, och hade
inte heller på annat sätt ådragit sig förmånen av denne herres
personliga bekantskap, men när han och Persson, i synnerhet Persson, som
lojala rojalister ströko av sig hattarna, lyfte han också på hatten. Och
hans blick tangerade ett ögonblick Perssons ansikte.

Det var en ganska avsevärt förändrad Persson, som kvällen därpå reste
tillbaka till Barbacka, och när han på sin första middagsrast efter
ledigheten mötte borgmästaren på Storgatan, hälsade han endast som på en
specerihandlare med sex tusen kronors inkomst.

Borgmästaren gav visserligen Persson en förvånad blick, men lyfte dock
fingret till hatten och gick vidare.

Men i Perssons själ sjöd vreden. Han hade sett statsråd, grevar och
konsuler lyfta på hatten. Svea rikes kronprins hade lyft på hatten för
honom, just för honom, och så bevärdigade en vanlig borgmästare honom
endast med en knapp honnör. Han beslöt att göra revolution.

Nästa gång han mötte borgmästaren var hans ansikte blekt men bestämt.
När borgmästaren såg honom höja armen mot hatten gjorde han enligt vanan
honnör med pekfingret. Och Persson svarade på samma sätt. Mitt på
Barbacka storgata.

Som träffad av den traditionella blixten stannade borgmästaren och såg
efter Persson, som stolt, men kanske med något veka knän, skred vidare.
Men den blick, borgmästaren slungade efter den unge mannen, kom de
närvarande Barbackaborna att bäva för Perssons öde.

Tredje mötet mellan Persson och borgmästaren skedde, även det, på
Storgatan, och det på blanka söndagsförmiddagen till på köpet. Nyheten
om Perssons oerhörda beteende hade naturligtvis spritt sig, och med
andlös spänning avvaktade det söndagspromenerande Barbacka det som
skulle ske. Ty att borgmästaren skulle ta den uppstudsige i grundlig
upptuktelse stod klart för alla.

Men något helt annat skedde. När borgmästaren närmade sig Persson, strök
han nämligen av sig hatten med en ödmjukhet, som var alldeles för stor
att kunna kallas väl spelad, och böjde dessutom sin stolta rygg mot
jorden.

Då gjorde Persson sitt stora misstag. Han förde nonchalant pekfingret
till mössan och gick förbi.

Han hade glömt kronprinsen.

       *       *       *       *       *

Det går an att göra revolution i Ryssland och Portugal, ja, det kanske
även kommer att lyckas här i gamla Sverige som stat betraktat. Men i
Barbacka går det inte.

Persson är nu biträde i Karlssons diversehandel i Blåmåla och stryker
hatten ned till knät när han möter Blåmåla borgmästare.

Och borgmästaren gör honnör med ett finger.




JÄRNVÄGSSTREJKEN I FÄLANDA


Den stora lokmannastrejken hade gått spårlöst förbi Fälanda--Bondåkra
järnväg. Varken lokföraren eller eldaren, som förde tåget två gånger
dagligen de sjutton kilometerna fram och tillbaka, voro nämligen
organiserade, och hade följaktligen inte en aning om vad som försiggick,
ty som var man vet har ingen av städerna någon annan järnvägsförbindelse
än den korta stump, som förbinder dem med varandra; kommunikationen med
yttervärlden uppehälles för övrigt medelst ångslupen Karl Gustav, som
varje måndag, onsdag och lördag avgår från Fälanda till Kosseby,
varifrån man ju med endast sju kilometers landsvägsskjuts når Kalvas
hållplats vid stambanan.

Men läser inte Fälandaborna tidningen? frågar den undrande läsaren.

Jo, Fälandaposten. Men Fälandaposten är en verklig lokaltidning, och
lägger fälandasynpunkter på allting. Dess redaktör anser det vara en
mycket viktigare nyhet att slaktare Nyblads biträde vid styckandet av
kalv råkat hugga sig i handen, än om ett par kejsardömen ramla omkull.
Och däri har tidningen utan tvivel rätt. Ur fälandasynpunkt.

Världskriget var ju omnämnt i Fälandaposten, fastän det icke direkt
berörde tidningens spridningsområde, men på en sådan småsak som
lokmannastrejken ägnade tidningen inte ett ord.

Alltså gick den stora strejken sin gång och avblåstes utan att Fälanda
hade en aning om det, men fjorton dar efter dess slut fick fru Olson,
som har matservering, genom ett brev från en släkting veta, att det var
något trassel med järnvägarna, och meddelade genast sin oklara mening
därom till eldare Fröjd när han kom för att äta middag.

När Fröjd sedan kom ned till stationen för att elda eftermiddagståget,
meddelade han nyheten på sitt sätt till sin förman, lokförare Johansson.

»Dom lär strika», sade han.

»Hocka?» frågade Johansson.

»Lokförara och eldara», upplyste Fröjd.

Johansson blev fundersam och det blev tyst en stund medan Fröjd ordnade
med fyren.

»Äss Johansson tycker som ja, så är de väl bäst att vi strikar också»,
sade Fröjd tveksamt till slut.

»Ja står just å tänker på't, Fröjd», svarade Johansson. »En ska ju hålla
ihop.»

Efter en stunds ytterligare diskussion fattade maskinpersonalen vid
Fälanda--Bondåkra järnväg definitivt beslut att strejka, och tågade
mangrant upp till trafikchefen, diversehandlare Erikson, för att meddela
den remarkabla nyheten.

Johansson steg in i Erikssons butik med Fröjd diskret i bakgrunden.

»Gudagen», sade trafikchefen, och snodde ihop en strut av
tidningspapper. »Va vell I för något?»

»Joo, Eriksson», sade Johansson litet förläget. »Dä ä så, att vi tänker
strika.»

»Strika», skrek trafikchefen och tappade struten, som nu innehöll för
tio öre karameller. »Va i hälsefyr är det med er, pöjkar?»

»Jo si», svarade Johansson. »Lokmännera strikar över hela Sverige nu,
och vi får la följa exemplet.»

»Det var det värsta jag har hört», sade Eriksson. »Å om en halvtimme ska
ju tåget gå te Bondåkra. Vem ska köra det?»

Johansson tittade på Fröjd, och Fröjd på Johansson.

»Äh hum», sa lokföraren till slut. »Värre ä dä väl inte med strikinga än
att vi kan köra tåget fram å tebakars, så får vi väl tala om saken sen
hur vi vell hat.»

»Det var hygglit det», sa trafikchefen. »Jag kunde väl tro, att I inte
vell strandsätter oss.»

Alltså gick Bondåkra-expressen som vanligt femton minuter efter utsatt
tid från Fälanda centralstation, och anlände som vanligt trettiofem
minuter försenad till Bondåkra dito. Senare på eftermiddagen gjordes
återresan i laga ordning.

Morgonen därpå kom Eriksson ned till Fröjd, som höll på att putsa loket.

»Strikar I fortfarande?» frågade trafikchefen och bjöd på snus.

»Ja vesst», svarade Fröjd. »Åtminstone har ja inte hört nå't annat.»

»Men I kör la tåget nu på förmiddan ändå.»

»De tänker'a väl vi gör! Han kan ju tala ve Johansson om'et.»

Johansson visade sig inte heller omedgörlig, och även på eftermiddagen
och nästa dag lät han tala med sig, så att den enda rubbning, som
strejken åstadkom var att trafikchefen för varje tågs avgång måste komma
överens med lokföraren.

Fälanda- och Bondåkraborna voro livligt intresserade av strejken, som i
Posten behandlades i spaltlånga artiklar, och varje gång tåget gick
eller kom vid endera av stationerna möttes det av väldiga människomassor
av ända upp till fyrtio personer, som voro ute för att se på strejken.

På fredagen kommo de strejkande som vanligt för att hämta sin avlöning.

»Hm», sade Eriksson. »Egentligen skulle ni inte ha nåka lön ättersom I
strikar, men I ä så hyggliga ändå, så här har I pengar. Men va strikar I
för egentligen. Vell I ha mer lön?»

»Vi strikar för att dom andra strikar», upplyste Johansson. »Men äss vi
får mera lön, så får vi la tacka.»

»Ja», sade Eriksson. »Ja har tänkt te öka på me en femma i veckan åt er
var äss I fortsätter te köra tåge.. Lövar I de?»

»De kan vi la löva», sade Johansson. »Och tack sa han ha, Eriksson. De
va hederligt av honom. Men ja vill bara säja de, atte strikar de gör vi
i alla fall.»

Så fortsatte strejken och trafiken tills några dagar senare en ung
ingenjör som bolaget i ett anfall av högfärdsvansinne anställt, kom för
att tillträda sin plats. När han fick höra talas om strejken fann han
tillfället lämpligt att genast visa sig på styva linan, och gick därför
ned till loket när förmiddagståget kört in för att avgå till Bondåkra.

»Ni strejkar ju!» sade han till Johansson.

»Vi gör de, schenjörn!» medgav lokföraren.

»Vad ska ni då på loket att göra?»

»Va?»

»Ni tänker naturligtvis göra sabotage, era lymlar, men det skall
förhindras. Gå ifrån loket!»

»Vecket?»

»Gå ifrån loket, säger jag! Annars--»

»Men vi har lövat--», protesterade Johansson.

»Jag ger katten i vad ni lovat», röt ingenjören. »Gå ifrån loket
ögonblickligen!»

Johansson och Fröjd hasade sig förvånade ned, och med ett spänstigt
språng hoppade ingenjören upp i förareboxen. Han såg på klockan. Det var
avgångstid. Stinsen syntes inte till, men utan att vänta på avblåsning
satte han i gång.

För första gången sedan banans öppnande avgick tåget på bestämd tid,
vilket hade till följd att personvagnen gick tom, och att det sades
många fula ord av de fälandabor, som den förmiddagen tänkt resa till
Bondåkra men rättat sig mera efter de verkliga tågtiderna än efter de
officiella.

Men lokmännen gingo bekymrade hem till Johansson för att vid en kopp
kaffe diskutera den situation som uppstått. Diskussionen övervars även
av Pelle Johansson, lokförarens minderårige son, och det var denne
förhoppningsfulle unge man, som löste knuten.

En stund senare begåvo lokmännen sig till trafikchefen.

»Det är en snygg historia det här», hälsade Eriksson dem med. »Där ser
I hur det går när en strikar. Det är elva stocken passagerare som inte
har kommit med tåget nu, och ibland dem är självaste borgmästaren i
Bondåkra, som skulle hem å hålla råstu.»

»Inte ä de varat fel», sade Johansson. »Hade vi bara fått strika i fre,
så hade detta allri hänt. Och så vet en ju allri va en sån där kan göra
mä tåget.»

»Åh nog kan han körat», sade Eriksson, »han ä ju schenjör.»

»Men tror Eriksson han kan få öppet för den stora backen ve Fäby?»
frågade Fröjd. »Jag vet bäst hur en får ella på för å klara den. Tänk om
tåget blir stående ute på linjen.»

»Vi tar la dressin å far dit», sade Johansson. »Äss Eriksson följer mä,
så kan vi ju åta oss te klara upp'et äss de behövs.»

Naturligtvis var trafikchefen genast med på den saken; de gåvo sig av,
och ovanför stigningen lyftes dressinen ur spåret.

Snart hördes det välkända pustandet på avstånd, expressen kom sniglande
mot kurvan och började kånka uppför backen. Det gick inte långt, farten
minskades ytterligare, och snart stod tåget stilla, med lokomotivets
hjul vansinnigt snurrande på samma fläck. Så började det sakta åka
baklänges.

Två gånger till försökte ingenjören förgäves få upp tåget, sedan inskred
Eriksson:

»Stig ner ifrå loket, schenjörn», sade han.

»Vafalls?»

»Stig ner ifrå loket, säjer'a. Johansson och Fröjd ska köra hem tåget!»

»Men det är ju strejk, och--»

»Lägg se; inte i det här, schenjörn, för det begriper han inte», sade
Eriksson. »Kom nu bara, så sätter vi oss i personvagnen, å så kör
pojkarna hem tåget.»

»De vell säja», sade Johansson. »Äss vi får strika i fre sen. Annars gör
vi't inte.»

»I får göra hur i vell, pöjkar», sade Eriksson. »Kom nu, schenjörn.»

De båda herrarna stego upp i personvagnen, lokmännen togo sin platser i
förarboxen, tåget backade, tog sats, och rusade med den vansinniga
hastigheten av nära två mil i timmen mot backen. Och ur buskarna hoppade
Pelle fram med en påse i handen och började, springande framför
lokomotivet strö sand på rälsen, som han en stund tidigare omsorgsfullt
såpat. Stolt ångade Fälanda-expressen uppför backen.

Strejken och trafiken gå fortfarande sin gilla gång på Fälanda--Bondåkra
järnväg.




EN SPRITAFFÄR


Det här hände i den gamla, goda tiden, då restriktionerna inte ännu voro
uppfunna. Runt kajerna i den stora sjöstaden vandrade många underliga
existenser, som togo emot fartygens trossar och gingo ärenden för
befälet för en tolvskilling, vilken sedan omedelbart omsattes i ett par
dragnaglar med tilltugg. Bland dessa hamnens typer var Kalle Skjorta en
bland de bäst kända och anlitade. Ty Kalles hjärna hade inte ännu
fullkomligt bortbränts av systemsprit, och gällde det en mera delikat
affär, som smuggling eller annat, så var hans medarbetarskap mycket
anlitat.

En het sommardag hade emellertid Kalle inte lyckats förtjäna ett
korvöre, och törsten var följaktligen ytterst pinsam. Stenpållaren som
han satt stödd emot brände het, presenningen över säckstapeln bredvid
luktade tjära, och över ångaren Venus' svarta plåtdäck stod luften
dallrande av värme.

Kalle Skjortas blick gled slött över Venus' däck. Skulle han försöka
tigga en tolvskilling av kapten Olsson eller styrman? Man var ju gamla
bekanta. Eller kanske det fanns något skrot ombord som man kunde lägga
vantarna på och realisera.

Nej, på däck låg ingenting utom en kutting om trettio liters rymd, och
den var det nog inte värt att knycka. Men---- Det fräste till i Kalle
Skjortas hjärna, och med ett flin, som blottade trettiotvå snusiga
tänder, reste han sig och gick ombord för att ta reda på styrman.

En halvtimme senare steg den välkände hamnbusen Kalle Skjorta in i
Larsons vinhandel bärande en kagge över axeln:

»Jag skulle hälsa från kapten Olson på Venus och få tjugu liter konjak
av den vanliga sorten på den här kaggen. Det är tio liter i förut.»

»Det skall bli», sade biträdet, tog emot kaggen och skickade en
lagerkarl bort att fylla den.

Kalle Skjorta väntade lugnt på sin vara och underhöll under tiden
biträdet med en del historier från hamnen, ty Kalle var sällskapligt
anlagd och alls inte hög. Så kom kaggen tillbaka, och Kalle svängde med
en elegant gest upp den på axeln:

»Kapten tittar in och betalar när han går förbi!» sade han flott och
närmade sig dörren.

Men biträdet var där före honom.

»Nej, stopp, min gubbe lilla, kapten Olson brukar alltid betala
kontant.»

»Vafalls», sade Kalle Skjorta. »Är inte kapten Olson betrodd i den här
giftbutiken, va?»

»Jo, för all del, det är han visst, men inte du. Ställ ner kaggen och gå
och skaffa antingen kontanter eller också en rekvisition från kapten
Olson, så lämnar vi ut spriten, men annars inte.»

Långsamt och med oändlig värdighet ställde Kalle ned kuttingen.

»Och ni tror att det skulle falla mig in att komma med en dylik hälsning
till min vän och gynnare kapten Olson? Faller mig aldrig in. Tappa ni ut
era tjugu liter svavelsyra, så skall jag gå tillbaka till kapten Olson
med kaggen och de tio liter han anförtrott mig och meddela honom hur ni
uppfört er. Det skulle förvåna mig om han någonsin mer köper en droppe i
den här butiken.»

Fullkomligt oberörd av Kalles förebråelser lät biträdet tappa av de
tjugu literna, varefter Kalle med sin skvalpande börda på axeln stolt
avlägsnade sig.

»Nu gjorde allt Kalle Skjorta ett bondförsök», sade biträdet till
lagerkarlen, »men det misslyckades. Oss lurar han inte så lätt.»

Men Kalle Skjorta fortsatte själaglad sin väg ned till hamnen för att
dricka sitt lystmäte av den utmärkta grogg han hade i kaggen. Han hade
nämligen tappat tio liter vatten i den innan han gick till spritaffären.




MAJUMBA


Decemberregnet strilade ned och piskade med ett entonigt, sövande
smatter mot kaférutorna. Himlen stod jämngrå och mulen och konturen av
Hotel de Villes vackra filigranstorn suddades ut i den mulna
ödsligheten.

»Fy tusan, vilken julafton!» sade jag. »Jag ångrar, att jag inte reste
hem.»

»Jeg ogsaa!» sade Tolnæs, norrmannen, med känsla och övertygelse. »Men
dels vilde jeg ikke rejse fra jer, och dels hade jeg slet ikke nogen
penge.»

»Ädla själ!» sade Strand. »Harrison hade pengar, han, och för resten är
ju biljetten till London inte en så blodig historia, att inte en karl
med någon energi kan klara den biffen. Harrison äter alltså plumpudding
i kväll medan vi, arma satar, får finna oss i att dricka vår vanliga
café-cognac på den vanliga syltan i Calais, där ödet behagat placera
oss för närvarande.»

Tolnses suckade och öppnade munnen för att säga något, men jag avbröt:

»Klaga inte, Tolnæs, fastän vi sitter ensamma och övergivna denna
heliga kväll. Du har aldrig varit borta från din mamma förr, men var
lugn, min son, fortsätt att vandra lite i världen, så får du nog fira
din helg på mycket besynnerligare sätt än nu. Julen för två år se'n var
jag med och fick smörj efter en spårvägsolycka i Amerika, och--»

»Och julen förut!» stack Strand in. »Den glömmer jag aldrig.»

»Berätta!» sade Tolnæs och jag samtidigt och vinkade åt kyparen att
fylla på våra kaffeglas och servera mera cognac. Vi visste av erfarenhet
att Strand var en god berättare, och att han upplevt en hel del under en
rad brokiga år ute i världen.

Strand log och tände en Maryland-cigarrett.

»Som ni vet, pojkar», började han, »var jag i min ungdom dum nog att
rymma hemifrån vid sexton års ålder. Gav fanken i gymnasiet och den
komfortabla handelsbana farsgubben stakat ut för mig, och gav mig till
sjöss. Efter tre år kom jag hem igen, och begick dumheten nummer två,
nämligen att ta värvning. Ytterligare tre år senare, när jag som
distinktionskorpral fick mitt efterlängtade avsked ur armén, begick jag
dumheten nummer tre; jag lät anställa mig i Kongostatens armé. Gossar,
gossar, det var den största dumheten av alla, men jag var bara vid er
ålder då, så man kan inte fordra, att jag skulle ha vett.»

»Hut!» sade vi.

»Tyst pojkar, ni kommer att instämma med mig om några år. Enfin, tiden i
Kongo var ett helvete. Hade jag inte tagit min Matts ur skolan när mina
fem år voro ute, hade jag nog med tiden blivit lika stor bandit som
belgierna själva. Hur negrerna behandlas vet ni förut genom
undersökningskommittéernas rapporter, som publicerats i pressen. Och det
var inte det värsta. Men att se kamraterna dö undan för undan. Friska,
präktiga svenska pojkar. Kommer dit ned med hälsans rosor på kinderna.
Så småningom målas de malariagula, och en vacker dag--good bye, little
girl, good bye! Vet ni hur man begraver en kamrat där inne i djungeln?
Jo, man slår kortsidan ur en gevärslåda, spikar fast en hög hatt--sådana
finnas alltid i lager som bytesartikel, det är ju kungaemblemet där
nere--alltså, man spikar fast en hög hatt på lådans kortsida. Då räcker
gevärslådan, om karlen inte är alltför lång. Ruskigt, säger ni. Tja, man
blir van.

Jag tog alltså avsked ur Kongostatens tjänst, men på utresan träffade
jag i Leopoldville en engelsk affärsman, som hade en rad faktorier,
byteshandelsstationer, utefter kusten av engelska Västafrika.

Han tyckte om mig, och när han fann att jag kunde konsten att behandla
både negrer, portugiser och vita män, så engagerade han mig genast för
ett ganska hyggligt gage. Först skulle jag biträda vid ett faktori någon
tid, för att sedan, när jag lärt mig de speciella tjuvknep, som användes
i detta slags affärer, själv bli föreståndare för ett dylikt.

Bien, ett par veckor senare höll jag mitt intåg i Nulla-Nulla, d. v. s.
jag sam i land från valbåten som kantrat i surfen, och drev med ett par
sparkar och något blomsterspråk roddarna ut i vattnet igen för att dyka
efter mitt bagage.

Det bärgades, och jag märkte, att jag gjort ett gott intryck, ty
faktoriets svarta arbetare, Kroo-negrer varenda man, betraktade mig med
vördnad, och faktoriets föreståndare, en gammal malariainpyrd skotsk
suput, hälsade mig välkommen och bjöd på gin och champagne.

Nulla-Nulla var ungefär lika glatt och trevligt som en kyrkogård i
regnväder. Några hyddor av korrugerad plåt inskjutna på en relativt torr
landremsa mellan havet, en flod, där en gyttjig gul lervälling sakta
flöt mot modersfamnen, och det eviga träsket, vars dimma överskyggade
allt och alla, så att man måste förvara rakkniven i en burk palmolja för
att den inte skulle rosta.

Den användes för resten inte så ofta, ty man var inte mån om sitt yttre.
En solhjälm, en kostym smutsiga pajamas och ett par vita skor, som
sällan besudlades med piplera, detta var den prakt i vilken vi
civilisationens representanter uppträdde. Komforten var en tältsäng med
moskitnät, födan konserver, fisk, kinin och genever. Ja, det var en
härlig plats, men jag hade varit med om sådant förr i Kongo.

Fram på hösten flög fanken i kroppen på den skotske suputen. Han fick
för sig att han skulle resa hem till julen. Han hade inte sett Skottland
på tolv år, sade han, och ville gärna se det en gång till innan whiskyn
och febern gjorde kål på honom.

Och i november gav han sig mycket riktigt i väg med en av de gamla
smutsiga oljetankar från Liverpool, som trafikera kusten, och jag var
ensam med faktoriet, några niggrer, ett par portugiser och ett par
miljarder myggor.

Där satt jag, som sagt, på stranden av den gula floden, på vilken
kanoter, gjorda av urbrända trädstammar, kommo flytande med olja, gummi
och blodiga elefantbetar från det hemlighetsfulla hinterlandet, och jag
tänkte på skottens avskedsord:

'Sköt väl om faktoriet, my boy, och vad du gör, försök att ställa dig
väl med den gamle skojaren Majumba.'

Majumba, ja. Jag hade ofta hört namnet på den fruktade härskaren där
inne i de mystiska skogarna. Han som tog tull av alla, som färdades
genom hans område till kusten, till och med av de stridbara
haussanegrerna, som svuro vid profetens skägg och djupt föraktade
fetischdyrkarna.

Han var en mäktig man, Majumba, ty han kunde med ett ord göra slut på
all byteshandel om vi råkade ådraga oss hans misshag, han kunde skicka
en negerhär, som sopade bort oss från världskartan på några timmar, och
å andra sidan kunde han låta rika håvor regna över oss, om det föll Hans
Blanksvarta Majestät in.

På sistone hade han emellertid inte varit riktigt nådig, om det nu var
Hans Brittiska Majestäts regering som stött honom för huvudet, eller
bolaget, som inte varit nog frikostigt med gin och champagne på hans
senaste visit till kusten, vet jag inte, nog av, kung Majumba hade
börjat ta så höga tullar av de niggrer som foro genom hans område, att
den mera värdefulla byteshandeln började kringgå hans maktsfär och
alltså hamna vid andra faktorier, uppåt eller neråt kusten.

Nu har jag egentligen aldrig varit rädd för något i hela världen, och
minst av allt för en så'n där operettkung i simbyxor och cylinder, och
jag började lite smått fundera på hur jag skulle få honom att ta reson.

Frågan var kvistig, men lyckligtvis för mig löste den sig själv så
småningom.

Medan jag var i militärtjänst hade farsgubben hemma aldrig velat veta av
mig--jag hade ju svikit hans hopp om att få se mig som stor
businessman--men när jag fått anställning på det här faktoriet slängde
jag på måfå av ett brev hem, och si, det tog skruv. Nådens sol började
åter skina.

En vacker dag fram i december tjöt det gamla skrovet Omungas ångvissla
utanför surfen, och med valbåten kom skepparn i land för att få en
whisky med orangebitter och se efter hur mycket gods jag hade att låta
honom få.

'Jag har en låda med till er, Strand', sade han vid tredje whiskyn. 'En
långväga en, ända från Norge, eller Sverige eller vad fanken det är för
land ni är ifrån.'

'Hut, gamle havsvagabond!' slängde jag åt honom och kilade ut för att få
tag i lådan, för ta mig katten var jag inte så pigg på att få se vad den
innehöll, att jag inte kunde styra mig.

Och det var ett innehåll som stod i mantal, må ni tro. Svensk punsch och
brännvin, glöggkryddor, lutfisk konserverad i glasburkar, skinka
likaledes konserverad, och klenäter med mera ätbara saker, och sist men
inte sämst en massa julgransgrannlåt, som skulle gjort niggrerna
vansinniga av avund om de fått se den.

Ett brev fanns det också i lådan, och i det uttalade farsgubben sin
tillfredsställelse med, att jag äntligen kommit in på affärsbanan, och
att morsgumman, som ville att jag skulle fira en kristlig jul ute i det
hedniska landet, plockat ihop lite smått och gott åt mig för julafton
'och så kanske det kunde vara roligt för mig att bjuda mina vänner på
svensk julmat'.

Gud välsigne gumman! 'Mina vänner'! Ensam vit man bland niggrer och
portugiser! Åhnej, jag finge nog äta min julmat ensam, om jag inte ville
associera mig med mindrevärdiga raser.

Well, Omunga gick, och julen kom, och jag hade ett herrans besvär med
att lära min niggerkock, Bootlace, 'Kängsnöret', att laga svensk
risgrynsgröt. Jag beskrev konsten för honom cirka hundra gånger, och
varje gång svarade han orubbligt: 'Savvy plenty, Stann!' fastän jag
mycket väl visste att han inte begrep det minsta.

Men det stod skrivet i stjärnorna att jag inte skulle få julfrid, ty på
själva julaftonsmorgonen, när jag som bäst funderade på vad jag skulle
hugga för träd till julgran, anlände en löpare med bud att Hans Majestät
Konung Majumba var i antågande för att göra en visit hos den vita
pampen.

Då blev det liv i luckan. Opp med Union Jack för att hedra den svarta
slusken, Frankrikes sötaste och sämsta champanje på is, opp med en låda
holländsk genever. Allt klart till att blidka den väldige.

En timme senare satt en av världens fetaste niggrer, en koloss om
hundratjugo kilo, i en suckande rörstol på min veranda och lapade gin
och champagne som en katt lapar mjölk.

Här var det bäst att smida medan järnet var varmt, och jag gjorde allt i
världen för att övertyga Hans Mejstät, att jag var en ovanligt sympatisk
person, men fast han söp som en pråmskeppare så blängde hans små runda
tjurögon lika lömskt i alla fall.

När jag en stund måste gå ifrån honom för att sköta om någon syssla, gav
jag honom en engelsk jultidning att roa sig med, och när jag kom igen,
hade han fått tag i en färgplansch av kung Edward i ordnar och grannlåt,
och han ville partout veta vem denne verkligt elegante man var. Jo, det
var den store vite konungen.

Majumba betraktade länge och uppmärksamt planschen, och det syntes på
den drummeln att han var avundsjuk. Tacka för det för resten. Själv var
han ju bara klädd i en hög hatt, ett par blårandiga simbyxor och en
trasig gul parasoll.

Men då flög den onde i mig. Jag fick idén till hur jag skulle vinna den
svarte lymmelns eviga vänskap.

'Majumba', sade jag oskyldigt. 'Varför är inte du, som också är en stor
konung, lika fin som den vite konungen.'

'Uff! Mum! Skål!' sade Majumba.

'Majumba', fortsatte jag. 'Din makt och glans har inte bländat mig fast
den är stor, men din tjusande personlighet har vunnit min vänskap, och
det är min vilja att du, o Majumba, blir minst lika elegant som den vite
konungen.'

Svartingen spärrade upp korpgluggarna och spetsade öronen, och jag
skickade Bootlace efter min mammas låda. Majumba skulle klädas till
julgran.

Ett stycke röd kalikå omskapades hastigt till uniformsjacka åt honom.
Det var lätt gjort, bara ett par hål för armarna och ett snöre genom
några hål i halsen. Ett par säkerhetsnålar höllo ihop det hela.

Majumba var en aning tveksam till en början, men den röda tröjan gjorde
ett visst intryck på honom, och när han fick syn på glitterbuntarna,
stjärnorna och snörena med alla nationers flaggor i en lång rad veknade
han fullkomligt och lät mig göra som jag ville.

Och ni må tro, att Majumba blev fin. Tröjan översållades av stjärnor och
blev katten så mycket elegantare än kung Edwards, från ett snöre runt
magen föll glittret i en glänsande frans ned mot knäna, snörena med alla
nationers flaggor lindades kors och tvärs över bålen, i öronen hängde
andra snören med påträdda färgade glaskulor, en julgranstopp av
försilvrat glas krönte den ruggiga cylindern, vars framsida pryddes av
en rosenkindad julängel av silverglitter. En massa andra småsaker, såsom
förgyllda grankottar etc., placerade jag på måfå där mitt konstnärliga
sinne sade mig, att de gjorde sig bäst.

När lådan var tömd var också Majumba så grann att det nästan gjorde ont
i ögonen att se på honom, och när han fick se sin bild i min spruckna
spegel, spred sig ett skimmer av verklig lycka över hans mera feta än
egentligen vackra anletsdrag.

Och niggrerna grepos också av sann vördnad för honom. Både mina egna och
hans svit, som satt på hasorna nedanför verandan och såg på hur den vite
mannen prydde deras härskare. Majumba har nog aldrig i sitt liv blivit
så vördsamt bemött.

Men jag som nu hade min julgran, beslöt att fira jul riktigt. Bootlace
fick göra sitt bästa med håvorna, vilket inte var mycket, men snart
sutto dock jag och Majumba vid det dukade julbordet och åto risgrynsgröt
med kondenserad mjölk, och lutfisk och skinka. Majumba smorde kråset och
tog snapsar och sken som en sol, och svor att jag var hans ende vän på
jorden och hans broder och fader och moder.

Sen serverades kaffe och punsch. Majumba fann punschen välsmakande och
hävde i sig enorma kvantiteter.

Mina och hans negrer beskådade på något avstånd med andakt de båda
väldiges frosseri, och när den tropiska natten plötsligt bröt in och jag
lät glöggens blå lågor flamma högt mot den mörka himmelen, och Majumba
full och bra och lite rädd för sin vite vän, som kunde så hantera elden,
vajande reste sig, så att grannlåten glittrade och glänste vid lågornas
fladdrande spel, då kastade hela negersvärmen sig på magen och stämde
upp ett hyllningsvrål:

'Ooo, Majumba! Oooooo, Majumba!'

Majumba var tydligen utnämnd till gud.

En timme senare hade Majumba fått nog, och hans kungliga snarkningar
tonade mäktigt från rörstolen. Då steg sviten fram, grep med vördsamma
händer sin monark, lämpade honom varsamt ombord på hans stora kanot och
rodde med tysta årslag bort i natten.

Annars bruka niggrerna aldrig våga färdas under den mörka tiden på
dygnet, men antagligen ansågo de Majumbas nya _ju-ju_, trollmakt, så
stark, att de onda andar som ströva i mörkret inte skulle våga sig på
dem.

Majumbas vänskap höll i sig, och han inte bara tvingade de andra
niggrerna att låta sina bytesaffärer gå genom mig, utan lättade även på
sina egna väldiga förråd av landets produkter.

Jag gjorde enorma affärer och funderade just på att börja på egen kula
och bli miljonär, när Majumbas timme slog.

Åskådandet av sin egen bild med all julgransgrannlåten i min spruckna
spegel, som han skickat en särskild deputation att byta sig till mot ett
par manshöga elefantbetar, steg honom så småningom åt huvudet. Han blev
storhetsvansinnig, beslöt att erövra hela Afrika och anföll till en
början närmaste engelska utpost med hela sin armé, fyra tusen man.

Men på utposten fanns en engelsk underlöjtnant med ett par irländska
sergeanter och två hundra haussa-soldater, och denne unge engelsman hade
inte mera känsla för det passande, än att han inte bara vägrade att låta
sig dödas, utan även piskade upp Majumbas armé, ryckte in i hans land,
brände ett dussin byar samt förklarade Majumba avsatt och utnämnde en ny
nigger till kung. Och eftersom Majumba nog varit litet hårdhänt ibland
och tagit livet av en och annan, accepterade folket sin nye härskare.
Dock först sedan en av hovmännen stuckit en assegaj tvärs igenom
Majumbas mage.

Och eftersom jag var Majumbas vän, ansåg den nye konungen mig som sin
fiende och lät meddela bolaget, att han skulle känna sig angenämt
berörd, om han fick mottaga mitt huvud som kröningspresent.

Och som jag hade anledning förmoda, att han, om inte presenten kom
punktligt, skulle skicka några hundra man för att hämta den, steg jag
ombord på ångaren Umballa av Liverpool, när den angjorde vårt faktori,
och avreste till Europa.»




EN KRIGSLIST


Malmötåget var fullt redan när de båda kompanjonerna Esselgren och
Anderstein anlände till perrongen, men eftersom de redan dagen förut
försett sig med platsbiljetter, så vilade där inga ledsamheter, utan de
trängde sig glatt in i sin vagn.

Men när de kommo in i sin kupé fördystrades deras anleten högst
betydligt, ty fastän de beställt fönsterplatser, funno de, att de hade
att sitta mitt i var sin soffa, rätt upp och ned, utan stöd på någon
sida. Utom baksidan förstås.

Om inte Esselgren och Anderstein haft så viktiga affärer i Malmö, så
hade de säkert stigit av och rest med ett annat tåg, men nu var saken
den, att de båda herrarna, som voro rätt avsevärda smågulascher, kunde
göra upp en jobbaraffär och svindla svenska folket på 25,000 vardera om
de lyckades hinna till Malmö på kvällen. I annat fall skulle säkert
varan gå till hederliga affärsmän, och det nedslående förhållandet
skulle inträffa, att den skulle komma bemälda folk tillhanda utan den
lilla prisförhöjning på ett par hundra procent, som herrarna åsyftat.

Nu var emellertid all fara för inträffandet av denna sorgliga
eventualitet undanröjd. De båda kompanjonerna hade vaknat i god tid, och
sutto nu inklämda på sina obekväma platser med utsikt att om en sexton
timmar vara i Malmö, och på nattkröken göra upp affären.

Det gick något så när bra för de bägge affärsmännen att sitta på
mittplatserna under de första två timmarna eller så, men sedan tröttnade
de. Det började värka i sidor och rygg, huvudena blevo tunga och de
kände behov av att luta sig. Men de hade intet att luta sig mot, utom
ett par medpassagerare, som emellertid energiskt protesterade mot varje
försök till dylikt närmande.

Situationen var kritisk. Men det är vid sådana tillfällen, som
Esselgrens snille gör sig mest gällande. Det gjorde sig gällande nu.

»Hör du, Anderstein», sade han högljutt. »Nu går vi väl snart in i
restaurangvagnen och äter frukost.»

Och i detsamma blinkade han långsamt och omsorgsfullt med vänstra ögat,
för att Anderstein skulle förstå att något var i görningen.

Anderstein förstod, men visste inte vad.

»Vi gör väl det», svarade han.

»Det blir annat det än i Petrograd!» utropade Esselgren entusiastiskt
och gnuggade händerna.

»Joo, det vill jag lova! Här får man ju ett mål _mat_ för några kronor,
där en fläsksvål och ett par skedblad stuvade potatisskal för femti
rubel.»

Medpassagerarna hade blivit intresserade av konversationen och en av dem
vågade en fråga.

»Är det verkligen så hemskt i Petrograd?»

»Jo, var lugn för det», sade Esselgren högtidligt. »Ingen mat, inga
kläder eller skodon. Gatorna fulla av rövare och mördare så att ingen
går säker, och så rasar sjukdomar där.»

»Hemskt!» instämde Anderstein.

»Ja, koleran går ju så förfärligt där», sade den intresserade herrn.

»Ohyggligt!» sade Esselgren. »Tusentals fall om da'n, mycket värre än
man tror här hemma. Dom stupar på gatorna, dom dröser. Rätt som man går
och pratar med en god vän så får han magplågor och da'n därpå så är han
död.»

»Det är ju förfärligt!» kom det i kör från passagerarna. »Var det länge
sedan herrarna var där?»

»Nä då», försäkrade Esselgren fryntligt. »Vi kommer direkt.»

»Det vill säga, herrarna har legat i karantän en tid.»

»Inte!» sade Esselgren. »Man achtet sich! Inte har vi affärsmän tid med
sånt. Vi kilade tvärs över Finland och så smet vi ut på Åland och
seglade över till Grisslehamn, tyst och stilla, och nu är vi här. Fint
skött, va?»

En halv minut senare voro de båda herrarna ensamma i kupén, och sträckte
ut sig på var sin soffa.

»Där ser du, gosse», sade Esselgren stolt, »hur man klarar en situation.
Du såg vilken fart dom fick. Nu sover vi ett slag, och sen äter vi
frukost och sen åker vi i vår egen abonnerade kupé till Malmö.»

Snarkningstävlingen mellan Esselgren och Anderstein, hade pågått i cirka
två timmar och den senare tycktes ligga litet över, när de väcktes av
att dörren öppnades.

I dörren stodo en man i polismössa och en herre i pincenez. Bakom
skyltade ännu ett par karlar.

»Vad är det?» frågade Esselgren.

»Herrarna ska följa med doktorn här», sade polismannen. »Herrarna ska
interneras.»

»Va katten--»

»Herrarna har bekänt för sina medpassagerare att ni kommer från
Petrograd och undvikit karantän. Opp nu och följ med.»

»Stopp», började Anderstein. »Det där var bara skoj...»

»Försök inte», sade polismannen. »Kom med bara.»

Så fördes de båda smågulascherna ut till en väntande ambulansvagn. Och
så gick malmötåget. Och med det drömmen om 25,000 gulaschkronor per man.




EN ITALIENSK EPISOD


Kupén doftade av damm, gammal inpyrd smuts, mögel och vitlök, och det
var med verklig förtjusning Åke såg den lille italienske borgmästaren,
svept i den värdighet han iakttagit under hela resan, plocka ihop sina
effekter och ge sig i väg när tåget stannade.

»Nå, Gudskelov att man blev av med den», sade Åke ur sitt svenska
hjärtas djup. »Opp med fönstret nu, och in med frisk luft, det var
själva tusan vad den lille fete kamorristen var rädd för att släppa in
sitt fosterlands klimat.»

»Folk är likadana vart man kommer», anmärkte Johan lugnt. »Är det inte
likadant hemma i Sverige, va?»

»Jo visst, ja visst!» svarade Åke. »Men det här var en helsikes stor
station. Det måtte vara Bologna. Petrus, du som rådbråkar lingot, stick
ut ditt nordiskt blonda huvud genom fönstret och fråga den där
guldbeslagne kamorristen hur länge vi står här.»

»Nej, fråga någon annan», föreslog Johan. »Den där tycks ju vara
järnvägstjänsteman, och en sådan vet aldrig något om tågtiderna här i
Italia.»

Men Petrus hade redan rest sig upp, stuckit ut huvudet genom fönstret
och adresserat sig på särdeles grammatikalisk italienska till
järnvägstjänstemannen:

»Quanto tempo ci fermiamo in questra stazione?»

»Venti minuti, signore!»

»Vad säger kamorristen?» frågade Åke.

»Tåget stannar här i tjugu minuter», svarade Petrus. »Dom talar för
resten en vacker dialekt i de här trakterna.»

»Du är allt bra slängd i italiano», sade Johan erkännande.

»Åhja, tja, man redet sich!» svarade Petrus blygsamt och ägnade en
tacksam tanke åt den i Stockholm inköpta 50-öresparlören.

Men Åke grep sin mössa.

»Kom Johan, på tjugu minuter hinner vi se efter om dom har någon
katedral i den här stan, och jag är för resten törstig, ett glas
chianti, eller vad det är dom kallar pilsnern här i landet, skall smaka
skönt. Du Petrus kan vänta här och vakta bagaget. Se efter att ingen
stjäl något, glöm inte att här i landet stjäl alla människor allt vad de
komma över. Och håll särskilt ögat på pläden.»

Ett brett och soligt leende spred sig över Petri hemtrevligt feta
ansikte, när ordet pläden nämndes, och hans blick smekte ömt det nämnda
kollit, medan Åke och Johan hoppade av tåget och försvunno in på _il
ristorante_. Innerst inne i pläden, mjukt bäddad bland filtar, låg
nämligen en skatt, medförd från landet i högan nord, och avsedd att
tagas fram i Monte, en sällsynt och dyrbar skatt--en liter O. P.
aqvavit.

Petrus var nära att försjunka i drömmar om hur öppnandet av denna O. P.
lämpligen skulle firas, då ett plötsligt ryck gick genom tågsättet.

»Ryck i helsingland!» sade Petrus skämtsamt till respläden.

Men omedelbart därpå kom ett ryck till, och så satte tåget sig i gång.

»Dom växlar!» upplyste Petrus pläden. Men han hade orätt, ty tåget ökade
alltmera farten och var snart i så full gång som ett italienskt tåg kan
vara. Och samtidigt kom Petrus ihåg att Åke hade hand om både hans
biljett och hans pengar. Nåja, biljetten var det ju inte så noga med,
för den hade konduktören redan sett, men pengar--det är inte så angenämt
att vara utan pengar i ett främmande land, av vars språk man inte känner
mera än vad man kunnat inhämta av 50-öresparlören.

Tio minuter senare anlände konduktören och Petrus såg till sin fasa, att
det varit konduktörsbyte i Bologna.

»Biglietto!» sade han och räckte ut handen.

Petrus försökte en bluff.

»Vado a Firenze!» sade han och låtsades försjunka i en tidning.

»Favorisca monstrare il suo biglietto!» sade konduktören, och denna gång
var rösten skarpare.

»Biglietto?» sade han. »Si, si! Biglietto vergessen, glömt, oublié?
Begriper du?»

Konduktören såg allt bistrare ut. För ett par lire kunde han kanske
överse med att en resande inte hade biljett, men bara brutet och
utländskt prat imponerade inte på honom.

»Biglietto, signore!»

Då blev Petrus rasande. Hans italienska ordförråd räckte inte till en
förklaring, och han tillgrep svenskan.

»Begriper du inte», röt han hotfullt, »att Åke har biljetten och han
blev kvar i Bologna med både den och pengarna. Och säjer du ett ord till
krossar jag skallen på dej, förbaskade kamorrista.»

Konduktören gick omedelbart vidare, och Petrus stod som segrare kvar på
slagfältet. Han trodde att det var hans manliga uppträdande som satt
skräck i konduktören, och kanske hade han rätt. En del av hans samtida
anse det emellertid vara mera sannolikt att konduktören tagit honom för
en kamorrist.

I varje fall fick Petrus sitta i lugn och ro och smeka ömsom campagnan,
ömsom respläden med sina blickar till tåget äntligen stannade i Florens.
Men då möttes han av ett annat problem. Han hade elva kolli bagage, och
inga pengar.

Förut hade alltid en av reskamraterna brukat köra ut bagaget genom
fönstret till någon svartmuskig bandit, medan någon av de andra hoppat
av och gjort sig klar att gripa bemälde bandit för den händelse att han
skulle försöka ge sig av med kollina. Men nu gick inte det systemet. Nu
måste Petrus klara sig själv.

Med stort besvär lyckades Petrus lasta på sig sex kolli, och praktisera
sig av vagnen med dem, för att ögonblickligen bli omgiven av ett band
operettrövare, som höggo sig fast i bagaget. Det var ett detachement ur
Firenzes stadsbudskår, som på detta sätt i överflödande välvilja sökte
ta hand om Petri bagage, men sällan har stadsbudskåren i fråga mötts med
så kallt oförstående.

Petrus vrålade invektiv åt operettbanditerna på alla av honom kända
utländska språk, för att sedan tillgripa svenska skällsord, och som han
är hemma i trakten av Delsbo, äger han fullkomligt herravälde över denna
gren av sitt vackra modersmål.

Med dettas hjälp lyckades han också förmå stadsbudskåren att dra sig
något tillbaka, dock inte på långt när så mycket som han bett dem dra,
och efter att ha satt ned sina sex kolli, störtade han in efter de andra
fem. Hans inneboende misstroende för italienare i allmänhet och
_facchini_ i synnerhet kom honom att skynda mer än han någonsin skyndat
förr, och däri gjorde han klokt, ty av hans sex kolli voro fem redan på
väg till fem olika hotell. Det sjätte, pläden, fanns kvar, ty den hade
två _facchini_ gripit tag i för att bära åt var sitt håll, och de voro
just i färd med att välja ut var sin mjuka, behagliga fläck på den
andres kropp, där en stilett lämpligast kunde placeras, när Petrus slog
ned som en nordisk björn och slet tvisten genom att rycka till sig den
dyrbara bördan. Genom en skarp hetsjakt över perrongen lyckades han
återerövra även de andra fem kollina, varefter en ny hetsjakt tog vid
för att få fatt i de sex andra, ty naturligtvis lade välvilliga bärare
vantarna på dem så snart han vände ryggen till.

Att i detalj skildra Petri kamp mot de italienska bärarna skulle bli för
långt, det är tillräckligt att konstatera att han efter en lång och het
strid lyckades samla sina elva kolli i en stor hög, på vilken han sedan
satte sig.

Omkring honom samlades på respektfullt avstånd Firenzes stadsbudskår, av
vilka varje enskild medlem med förtjusning skulle ha satt en kniv i
Petrus om han kunnat göra det utan någon som helst risk. Men det var
förbundet med en viss risk för en _facchino_ att närma sig Petrus just
då.

På detta sätt hittades han av Åke och Johan när de ett par timmar senare
kommo med nästa tåg från Bologna. När tåget drog in på stationen hängde
de ut genom vagnsfönstret bleka av ängslan för Petri och resplädens öde,
och det jubelrop som höjdes när de fingo se honom lät som ett härskri
från det gamla Germaniens dystra skogar.

»Hej, gamle Petrus, roligt att se dig välbehållen. Skaffa hit en
kamorrist, som kan bära bagaget, så far vi till hotellet och får oss
lite mat.» _Facchini_ närmade sig lystet men tveksamt.

»Nej», sade Petrus. »Ingen av dom där fähundarna skall tjäna på oss. Vi
tar bagaget. Jag svarar för fem kolli.»

»All right», sade Åke och grep respläden och ett par väskor. »Har du
något emot stadsbuden, så kan vi ju själva bära bagaget till en droska.»
Och med det ledde han vägen.

Men Petrus, som tagit upp fem kolli satte ned dem igen och satte sig
sedan själv på dem, ty hans knän veko sig.

Där respläden bars fram tecknade sig en smal, våt linje på perrongen.




DJURVÄNLIGHET


I Barbackaån knuffades isstyckena, sakta och makligt så som det passar i
staden i fråga, men de knuffades i alla fall. Så satte ett av dem sig på
spjärn mellan ett par av kajens pålar, ett annat stannade sällskapligt
bredvid och ett tredje och fjärde slöto sig snart till sällskapet. Om
några minuter låg isen som en bro tvärs över ån, och i mitten tronade
den av hela Barbacka kända stora måsen, som bekvämt kommit seglande på
ett av flaken.

Järn- och herrekiperingshandlare Göranson, ordförande i Barbacka
djurskyddsförening, kom långsamt promenerande utefter kajen och
betraktade med tjusta blickar hur våren sprängde isens bojor, som hans
poetiska själ kallade det.

Han nickade gemytligt åt sin gamle vän måsen, som dock inte besvarade
artigheten, och fortsatte sedan sin väg nedåt ån.

En timme senare kom han tillbaka. Nu låg ån isbetäckt ovanför isdammen
men måsen stod fortfarande lugn och majestätisk, fullkomligt oberörd av
såväl Göranson som de alltmera hopade isstyckena. Göranson stannade.

»Står du där än», var den särdeles överflödiga fråga han riktade till
måsen, som heller inte nedlät sig att besvara den.

Göranson var inte djurskyddsordförande för ro skull. En mörk tanke
vaknade i hans hjärna och han beslöt pröva om den var riktig. Därför tog
han upp en sten från gatan och slungade den, så djurvän han var, mot
måsen.

Naturligtvis träffade han inte, och måsen tog inte minsta notis om
projektilen.

Pang! Nästa sten slog närmare, men resultatet blev lika negativt, och
under en stund blev måsen utsatt för ett formligt bombardemang.

Men han uthärdade elden briljant.

Barbacka poliskonstapel, Jönsson, som en stund från något avstånd
iakttagit Göransons underliga beteende, närmade sig nu betänksamt.

»Vad är det han har för sej, Göranson.»

»Gomorron Jönsson!» sade Göranson. »Jo, si jag tror att måsen har frusit
fast.»

»Må dä!» sade Jönsson.

»Jo, han har stått så där en hel timme nu och det är ju klart, att han
inte skulle stå så på en isbit och frysa om fötterna om han inte var
fastfrusen. Och för resten så rör han sig inte ur fläcken när jag kastar
sten på honom.»

»Må dä?» sade Jönsson igen.

»Jojo men! Och nu kan en inte göra något annat än att skjuta den, det är
barmhärtigast.»

Jönsson såg bekymrad ut.

»Dä vet väl Göranson, att han inte får skjuta skott inom stadens hank
och stör!» sade han.

»Visserligen! Men under sådana här omständigheter.»

»Dä blir till att tala med kumsarjen då», sade Jönsson.

»Men han är ju bortrest!»

»Då får Göranson vänta tills han kommer igen», sade Jönsson orubbligt.

Göranson funderade. Att låta det stackars djuret stå där ute och lida
gick ju inte för sig. Skjuta måste han om han också skulle få böta för
det. För en djurskyddsordförande fick inga dylika småsaker utgöra något
hinder.

»Jönsson», sade han efter en stund beslutsamt. »Hur mycke böter blir det
om jag skjuter måsen ändå?»

Jönsson lyfte på mössan och rev sig omsorgsfullt i huvudet.

»Jae, en tio kronor blir det nog minst.»

Utan ett ord styrde Göranson vägen till sin järn- och
herrekiperingsaffär och kom strax ut igen klädd i ett högtidligt ansikte
och en dubbelbössa av skräckinjagande kaliber.

»Jönsson, följ med mig i båten här», sade han fast. »Och håll
anteckningsboken färdig, för nu ska här begås ett brott.»

Uppmärksamt iakttagen av en folkmassa på nära sju personer steg Göranson
i båten tätt följd av Jönsson, vars högtidliga min stämde åskådarnas
själar till andakt.

När båten kom på fem meters avstånd från måsen lade Göranson ned årorna
och grep geväret.

»Pass på nu med anteckningsboken, Jönsson», sade han, lade geväret till
ögat, siktade noggrant mitt i måsens bröst och tryckte av. Pang, pang!
Först den ena pipan och sedan dem andra.

Då flög måsen.




EN LIVLIG JULAFTON


Under mina vandringar hit och dit på jordskorpan har jag firat julafton
på rätt många olika sätt. En gång firade jag den för oss svenskar så
betydelsefulla dagen med att vandra omkring bland starka män, dresserade
hundar och snurrande tvåsous-rouletter på en marknadsplats i en fransk
småstad; en annan gång när jag också befann mig söderut, blev jag bjuden
på resa till Egypten över december och januari, men började längta efter
risgrynsgröt och lutfisk, som jag inte smakat på diverse år, och ställde
i stället kosan norrut--samt firade jul under storm på Nordsjön. Men den
livligaste julafton jag hittills varit med om, var julaftonen 1904 i
Minneapolis, Minnesota, U. S. A.

Jag hade anställning vid en svensk-amerikansk tidning och hade det
ganska omväxlande. Min uppgift där var nämligen att dammtorka, läsa
korrektur, skriva notiser, sälja svenska böcker och vykort samt elda
centralvärmeledningen, vilket senare uppdrag jag skötte med sådan bravur
att brandkåren en vacker natt måste tillkallas.

Nåja, den behövde inte stanna länge. Det brann bara i den trälåda, där
jag, förtänksamt nog, brukade lägga den heta aska och glödande kolstybb
som jag kratsade ut ur värmepannan, och eftersom spegelrutan, som
brandkarlarna kommo in genom, var försäkrad, slutade min intervju med
chefen så, att han välvilligt, om också utan entusiasm, sade åt mig att
jag fick behålla platsen.

Tidningen hade sin officin i affärscentrum på Mississippis västsida, jag
bodde hos min vän Rosén på östsidan, långt från all ära och redlighet,
där fabriker och potatisfält ännu höllo stånd mot stadens framryckning,
och där järnvägarnas växelspår gingo fram i gatans plan. Det var billigt
att bo där.

På slaget sex på julaftons eftermiddag lämnade jag officinen för att
resa hem och äta plumpudding i Rosénska familjens sköte. Han var
postexpeditör, och vi hade kommit överens om, att om jag tog den
spårvagn som två minuter över sex körde från hörnet av sjätte gatan och
första avenyen, så skulle han möta vid hörnet av Hennepin- och
Washingtonavenyerna, så att vi skulle få sällskap hem. Men vid hörnet
mötte jag unga Bessie, som brukade sälja strumpor till mig i
Plymouth-stores Basements-salesroom, och vem kan motstå ett par vackra
irländska ögon? Jag var nitton år och kunde det inte.

Naturligtvis glömde jag både spårvagnen och Rosén, för att sjunka i ett
sällhetsrus, som dock tyvärr blev av ganska kort varaktighet, för Bessie
skulle med 8:de avenyvagnen åt andra hållet och reste tre minuter senare
sin väg, hjärtlöst nog utan att låta mig göra sällskap. Om två minuter
steg jag, betydligt avkyld, på vagnen till Central avenue, för att fara
hem till plumpuddingen.

Vid Hennepin- och Washingtonhörnet tittade jag pliktskyldigast efter
Rosén, men han var inte där. Tydligen hade han, enligt överenskommelse,
farit med föregående vagn, och eftersom jag hade all anledning förmoda
att han skulle hitta hem ensam, for jag bekymmerfritt vidare nedför
avenyen, på den långa bron över Mississippi och vidare framåt den
oändliga Central-, mot 18:de avenyen.

Men i närheten av sextonde avenyen stannade vagnen. Det hördes en
ropandes röst vid främre plattformen men man kunde icke urskilja vad den
sade, och stålnätsgrindarna, som stängde av bakre plattformen, öppnades
inte. Det blev oroligt i vagnen.

»Varför kör ni inte vidare?»--»Va--står ni här för?»--»Rör på
spelet!»--»Är det meningen att den här vagnen ska bli ett hotell, och
stå här jämt?»

Konduktören kunde inte besvara alla de frågor som slungades mot honom.
Men då öppnade föraren sin lilla lucka och sade: »Linjen är blockerad!
Det har hänt en olycka längre fram!»

»Öppna grindarna! Öppna grindarna!» Vi voro ett tjugutal friska viljor
som slungade oss mot nätgrindarna och röto med våra lungors fulla kraft.
En olycka! Då måste man naturligtvis dit. Genom opinionens makt
övertygad om att grindarna borde öppnas tog föraren ett tag i sin
handspak så att de svängde upp, och i nästa ögonblick etablerades
kapplöpning mot olycksplatsen.

Mina långa ben gjorde mig till etta, men ambulansen, som med dånande
gong-gong kom i fullt galopp, körde i alla fall förbi mig. Som god tvåa
lyckades jag ändå placera mig.

När jag kom fram till olycksplatsen stod det genast klart vad som hade
hänt. Ett växelspår gick vid 18:de avenyen snett över gatan och på detta
stod ett lokomotiv, medan en spårvagn låg kullvräkt tvärs över
järnvägsspåret. Den spårvagn, som jag skulle ha åkt med. Tydligen hade
föraren haft dålig utkik, och försökt köra över järnvägsspåret utan att
förvissa sig om allt var klart.

Min första tanke gällde Rosén. Var han en av de döda, som bars in i
verkstaden bredvid, eller fanns han bland de sårade, som brandkarlarna
snabbt och varsamt langade in i ambulansvagnen? Jag trängde mig fram.

Nej, där stod min vän! Vit som ett lik, men dock inte ett lik, och
darrande i alla leder. En liten beskäftig herre skrev just upp hans
namn och adress när jag hann fram, och ett par bekanta hade redan tagit
hand om honom.

»Är du skadad?»

Han stirrade på mig halvt som i en dröm, så kände han plötsligt igen
mig, ryckte upp sig och svarade:

»Nej, men vilken upplevelse, vilken förfärlig upplevelse!»

Jag förstod honom. Min vän Rosén var ingen modig man, det hade jag märkt
vid ett och annat tillfälle förut, och olyckan hade skrämt honom från
vettet. Men annars var det intet fel på honom, och när han fått tid att
hämta sig skulle han inte ha något men av det. Jag lät de andra ta hand
om honom, och intresserade mig åter för det som hände och skedde omkring
mig.

En redskapsvagn kom körande med rasande fart och med rent otrolig
snabbhet var den påkörda vagnen vräkt ett stycke åt sidan och spåret
klart igen. Ambulansen körde åter sin väg och nedifrån avenyen närmade
sig en rad spårvagnar, som av olyckan bringats i stockning.

Men bland folkmassan, som samlat sig hördes ett hotande mummel som växte
och steg. Två eller tre människor hade blivit dödade genom en
spårvägsmans försumlighet, flera skadade, och massan var böjd för att
utkräva en summarisk hämnd på spårvägsmännen. Dessa hörde mumlet, sågo
massans allt mer hotande hållning och slöto sig tätare tillsammans, och
från redskapsvagnen hämtade de skruvnycklar och andra småsaker, som
kunde bli användbara.

Med klingande klockor närmade sig spårvagnarna sakta och folkmassan gav
motvilligt väg för dem. Men plötsligt sprang en man upp på den främsta
vagnens skyddsskärm, som parallellt med marken sköt ut från vagnen på en
decimeters höjd. Han hade tydligen firat julafton, ty han vajade litet,
och med vänstra handen måttade han ett slag mot föraren där innanför
rutan.

Jag, som stod ett par steg därifrån, ämnade springa fram för att hindra
honom, men skuffades åt sidan av en spårvägsman som rusade fram och
placerade sin näve mot den drucknes underkäke. Karlen slungades till
marken och låg stilla. Det var en ren och klar »knock-out».

Sekunden därefter vacklade spårvägsmannen bakåt, själv träffad av en
näve i ansiktet, ty med ett rytande gick massan till anfall mot
spårvägsmännen, som genast, med skruvnycklar och andra tillhyggen i
högsta hugg, mötte med ett motanfall. Just där de båda svallvågorna
möttes stod jag, och jag greps genast av en livlig önskan att befinna
mig på någon annan plats på jordklotet. Jag hade ingen anledning att
blanda mig i leken tyckte jag, det var ju inte jag, som blivit
ihjälslagen, och jag beslöt att snarast möjligt förflytta mig ut ur
stridens centrum.

Men striden stod mellan spårvägsmän och civila. Jag var civil, och mina
fredliga avsikter syntes inte utanpå. En skruvnyckel, förd av en kraftig
gråklädd arm, susade mot min stetsonhatt, men jag parerade och vek
undan. Spårvägsmannen nummer två lyckades jag också undvika men rusade
mitt i armarna på en tredje som prompt och snabbt slog till. Jag
lyckades endast delvis parera, och slaget, som träffade högra kinden,
satte mina bohuslänska förfäders vikingablod i svallning.

Spårvägsmannens näve susade redan för andra gången mot mitt ansikte. En
lätt böjning på kroppen och slaget gick förbi, pang, min vänstra slog
till i hans plexus solaris strax under bröstbenet, och då han med båda
händerna tog sig åt mellangärdet slog den högra som en blixt mot hans
underkäke. Karlen vacklade ett par steg tillbaka, föll och blev
liggande. Det var också en »knock-out»--min första--och jag kan inte
förneka, att det kändes lite underligt.

Men jag hade inte lång tid att reflektera över saken. Ett ansikte
skymtade framför mig och jag slog till, så fick jag ett slag i nacken så
att det sjöng i huvudet, jag svängde runt, men i detsamma föreföll det.
mig som om en stångjärnshammare träffat mig under örat--

När mitt intresse för omgivningen åter vaknade satt jag på gatan ett
stycke längre bort. Stridens vågor gingo ännu höga, men slaget under
örat hade avkylt vikingablodet och jag hade ingen lust att åter blanda
mig i leken. Med någon möda steg jag upp och borstade av mig, och med
ett vemodigt leende konstaterade jag att även jag fått mottaga en med
frikostig hand utdelad »knock-out».

Plötsligt hördes piketvagnens gonggong ringa på avstånd, den kom i
galopp närmare och de civila elementen skingrades som agnar för vinden,
och som inte heller jag hade lust att råka ut för poliskonstaplarnas
battonger kilade jag i väg hem för att se hur Rosén mådde.

Han mådde bra, hade lugnat sig, fått lite färg i kinderna, och satt nu i
skötet av sin familj och berättade för sextiosjätte gången hur det hela
gick till och hur det kändes när växelloket körde på vagnen och
glasflingorna flögo som snö kring passagerarna. Själv hade han sluppit
undan med skräcken och det var han, som sig borde, tacksam för. När man
varit så nära att få fira julafton på bårhuset har man vissa
förutsättningar att uppskatta hemmets visserligen inte lugnare, men
ljusare och gladare omgivning.

Sedan jag tvättat av mig dammet efter bataljen och fått på mig rena
kläder firade vi julen enligt gammalt recept, eller rättare, efter två
recept, det amerikanska och det svenska, så att lutfisk och gröt,
plumpudding och kalkon, julgran, järnek och mistel förekommo i ljuv och
innerlig förening. I synnerhet fann jag misteln ljuv, ty Roséns unga
kusin var ganska söt. Fram på kvällen kom bemälda unga kusin till mig
med ett bekymrat ansikte.

»Det är simply disgusting», sade hon på sitt vackra blandspråk. »Jag
rent forgettade Annies julklapp at home, och nu måste jag fetcha den.
Vill du mäka kompani?»

Ja, visst ville jag följa den unga kusinen hem och hämta paketet, fastän
hon bodde ännu längre bort i utkanten av staden, i Columbia Heights, det
östligaste som finns på östsidan. Utan att väcka någon uppmärksamhet
kilade vi i väg.

Paketet hämtades i vederbörlig ordning och vi voro på väg tillbaka, när
ett par skott smällde inne i en krog ett par hus från den plats där vi
befunno oss. Utanför krogen stod en buggy, en lätt fyrhjulig vagn, i
vilken satt en figur insvept upp till näsan i en lång rock.

»Åh kom, for heavens sake, låt oss hurry! Nu fajtar dom där inne också.»
Och som jag inte hade någon anledning att blanda mig i saken, fortsatte
vi vår väg.

En minut senare small det åter skott, men nu ute på gatan, och med ett
hastigt grepp tvingade jag flickan bakom närmaste hörn, och följde
själv efter. Det är inte hälsosamt att komma i vägen för förlupna kulor.

Ögonblicket därefter kom buggyn i ursinnig fart rusande förbi och nu
åkte ytterligare två män, som sköto bakåt. Skotten besvarades av karlar,
som kommit ut från krogen.

Flickan vägrade att vända om för att på ort och ställe se vad som hänt,
och alltså fortsatte vi hem till julklappsutdelningen. Men på juldagen
voro tidningarna fulla av saken. På saloonen hade man haft en enkel fest
och lottat ut en kalkon, när mitt i festligheterna två maskerade män
stego in, sköto ned bartendern och en av gästerna samt togo kassan plus
gästernas klockor och pengar och åkte bort i buggyn. Bytet var inte värt
många tiotal dollar.

Det stod också i tidningen om spårvägsolyckan och min vän Rosén hade på
grund av sitt vettskrämda utseende blivit antecknad som sårad, vilket
föranledde honom att genast lägga sig sjuk för att få ersättning av
bolaget. Han låg en vecka och väntade på bolagets ombud, men på
nyårsdagen tröttnade han och steg upp. Då kom ombudet. Rosén begärde
tusen dollars i ersättning för de skador han inte fått, och fick hundra.
Om han varit sängliggande hade han nog fått femhundra.

Mördarna grepos någon vecka senare, och åtminstone en av dem blev mycket
ordentligt hängd.




ETT SJUKDOMSFALL


»Du ska ta en sjukförsäkring, Isidor», sade Östkvist, och lade sin arm
på sin kollegas arm. Det var för tillfället inga kunder i butiken, så
att de båda biträdena hade tid att prata.

»Jag har aldrig varit sjuk», svarade Perander.

»Alltid en ny anledning att försäkra dig, Isidor», fortsatte Östkvist.
Varje människa blir sjuk en eller annan gång i sitt liv, och om du
aldrig varit det, kan du ge dig så många som flyger och far på, att din
tur snart står för dörren.»

»Tja, om en nu blir lite krasslig några dar, så står en väl rycken»,
anmärkte Perander, som hade sparbanksbok.

»Du gör det, ja», svarade Östkvist med ett s. k. sardoniskt leende. »Om
du till exempel får ledgångsreumatism och måste ligga till sängs i
fyra, fem månader, eller någon annan sjukdom som räcker länge. Nej du,
sjukdom och nöd hör i hop. Det vill säga om du inte är försäkrad! Se på
Bruno, han låg i sex månader och fick tio kronor om dagen, hur skulle
det ha gått för honom, om han inte varit sjukförsäkrad?»

Perander blev betänksam. Det var nog något i vad Östkvist sade i alla
fall.

»Är du försäkrad?» frågade han.

»Ja, naturligtvis! Du tror väl inte, att jag är lättsinnig nog att gå
oförsäkrad genom livet?»

»Hm. Men var kan man få tag i en agent, om man nu skulle fundera på
saken?»

Östkvist log.

»Jag är agent, Isidor», sade han stilla.

Tio minuter senare var Perander försäkrad.

När Isidor Perander skrivit under ansökning till bolaget »Liv och
lycka», var han ganska belåten med sig själv, men redan när ett ombud
från bolaget åtta dagar senare hämtade första halvårsavgiften började
han ångra sig, och denna känsla stegrades oerhört när han fann, att han
skrivit under en laglig förbindelse att göra en lika stor betalning
varje halvår under de närmaste tio åren.

Han var nämligen särdeles fäst vid sitt lilla mammon, och satte tusen
gånger hällre in sitt överskott på sparbanken än han stoppade det i ett
rikt försäkringsbolags ficka. Och ju mera han ångrade desto fastare
formade sig en plan i hans hjärna: bolaget skulle få betala tillbaka
hans pengar, och det med ränta, han skulle bli sjuk, och fortsätta att
vara det så länge som möjligt. Om han också förlorade sin lön i butiken
under tiden så var det bara 175 kr. i månaden, mot de 300 han skulle
inkassera.

Men hur skulle det ske? Erfarenheten från beväringstiden hade lärt
honom, att läkare inte äro så lätta att lura, och efter moget
övervägande bestämde han sig för förlamning i ben och underkropp, vilket
han ansåg vara mycket lätt att simulera.

Dagen därpå uppskrämdes kunderna i Johansson och Johanssons bod av att
det omtyckta biträdet Perander under det han höll på att väga upp en
kvarts kilo vetemjöl till fru Pilmans husassistent, plötsligt segnade
till golvet med mjölskopan i hand.

»Vad är det med Perander», röt patron Johansson. »Är han onykter?»

Men Isidor kved matt till svar:

»Jag vet inte vad det är med mig, patron, men bena vek sig under mig,
och nu käns dom inte.»

När man fått klart för sig vad som verkligen inträffat, buro patron
Johansson och Östkvist med förenade krafter in Perander på kontoret och
lade honom på tagelsoffan. Perander var fullkomligt lugn och behärskad.
Han hade tydligen inga smärtor.

»Skicka inte efter läkare än», sade han. »För hem mig först och lägg
mig. Jag känner ett behov att komma i säng.»

Och som patron Johansson var en human principal lät han Östkvist och
gårdskarlen köra hem Perander på en handkärra fast det var i brådaste
affärstiden.

Dessa två omhuldade Perander som ett barn, klädde av honom, lade honom
och gåvo honom konjak att dricka. De gingo till och med så långt, att de
inte läto honom dricka ensam.

»Östkvist», sade Perander när han komfortabelt låg i sin säng. »Titta
efter i skrivbordslådan, där ligger försäkringsbolagets papper.»

»Det är ingen brådska med det», sade Östkvist. »Du får ändå inget, om du
inte är sjuk minst en vecka, Isidor.»

»Jag känner att jag kommer att ligga här i månader», svarade Isidor.
»Tag fram papperen och fyll i anmälningsblanketten.»

»Hur känner du dig nu?» frågade Östkvist.

»Hela underkroppen käns fullkomligt kall och känslolös.»

Östkvist stack sin hand under täcket och kände på sin kamrats ben.

»Jag tycker det käns varmt, jag», sade han.

»Utanpå, ja», svarade Isidor. »Men det käns en köldkänsla inifrån.»

»Hur sjutton kan du känna det, när benen är känslolösa?» frågade han,
och Isidor såg irriterad ut.

»Du vet inte hur det är att vara sjuk», sade han. »Fyll nu i
anmälningsblanketten.»

Muttrande för sig själv fyllde Östkvist i.

»Här skall stå läkarens namn med», sade han efter en stund.

»Skriv doktor Andersson», sade Isidor. »Det är en gammal hygglig
prick.»

»Bolaget brukar använda doktor Holst», svarade Östkvist torrt. »Så vi
tar väl honom, jag ska be honom komma hit när jag går tillbaka till
butiken.»

En timme senare steg doktor Holst in i Peranders enkla kammare och
började undersöka patienten. Doktorn var en ung man med skarpa, klara
ögon, och Perander började bli rädd att han skulle visa sig svår att
lura. Men farhågorna besannades inte, ty det gick utmärkt. Alla symptom
som Perander beskrev tycktes vara precis som doktorn väntat sig, och
hans ansikte blev alltmera bekymrat.

»Ett svårt fall av partiell paralysi», sade han. »Ett mycket svårt fall.
Frågan är om ni någonsin skall kunna återställas. Är ni fullkomligt
känslolös i underkroppen?»

»Absolut!» svarade Perander.

»Fullkomligt?» frågade doktorn igen, och gav Perander ett kraftigt nyp i
vaden.

»Ä--hm--ab-absolut!» svarade Isidor, som endast med svårighet lyckats
behärska sig.

»Ja, det tycks verkligen vara fallet», sade läkaren. »Och vi ha endast
två medel att välja på. Vi skola börja med det lindrigaste. Jag skall
hjälpa er att lägga er på magen.»

När helomvändningen var effektuerad drog doktorn ned täcket, och
blottade Peranders akter, och så ven hans spanska rör genom luften.

»Oau!» lät Isidor ofrivilligt när röret drabbade hans bakdel.

»Kändes det?» frågade doktorn förvånad.

»I-inte det minsta!» svarade Isidor. »Jag blev bara överraskad.»

»Nej, jag kan tro det», sade doktorn. »Ni är ju absolut känslolös, så
var inte rädd, ni kommer inte att ha det minsta obehag av behandlingen.»

Så spottade han i nävarna, grep röret och började arbeta.

Perander hade aldrig fått så mycket smörj i sitt liv, men han bet i
kudden och behärskade sig medan hans bakdel randades gul och blå. Det
var svårt men det gick, ty han tänkte på de trehundra i månaden.

Till slut ställde läkaren ifrån sig käppen och torkade svetten ur
pannan.

»Kändes det inte?» frågade han.

»Nä--hm, nä, in-hinte ett dugg», svarade Isidor hjältemodigt.

»Då övergår vi till behandlingen nummer två», sade doktorn, och tog fram
en kniv ur fickan.

»Va tänker doktorn göra? frågade Isidor oroligt.

»Var inte rädd, ni kommer inte att känna något», svarade doktorn leende.

»Ja, men vad skall det bli av?»

»Åh, jag skall bara släppa ut det sjuka blodet ni har i benet. Det går
så till, att man sticker in kniven till skaftet på ett par tre ställen
på båda benen, och i svåra fall sprätter man opp det hela, men det
käns--»

»Sprätta opp?» sade Isidor. »Vad menar doktorn.»

»Var lugn», sade doktorn. »Det är inte farligt alls», och han närmade
sig målmedvetet med kniven i hand.

Isidor återfick plötsligt sina lemmars bruk och flydde förfärad ur
sängen.

»Doktorn får inte skära», skrek han.

»Vad nu då?» sade doktorn. »Kan ni röra er. Det var ju roligt. Det är
massagen, som verkar, den sätter blodet i omlopp, ser ni. Vi kanske
borde ta litet till?»

»Nej, tack», sade Isidor. »Det här räcker fullkomligt. Tack så mycket
för hjälpen, doktorn, nu måste jag skynda mig tillbaka till butiken.»

»Tjugu kronor kostar besöket», sade doktorn. »Och får ni återfall, så
tar vi behandlingen nummer två.»

Isidor har aldrig fått återfall.




VÄGEN TILL ENA PIGO


Kyparen på stadshotellet P.A. Kvist älskade Ottilia Johansson, och
kyparen på Stora Hotellet J.A. Blomgren älskade också Ottilia Johansson.
Härmed är klaven given till ett av de dramer, som dagligen utspelas runt
omkring oss; om man sedan vill betrakta det som en fars eller en
tragedi, må vara vars och ens ensak.

Ottilia Johansson älskade både Kvist och Blomgren, den förre om
måndagarna, när han var ledig, den senare om torsdagarna som var hans
ledighetsdag. Dessemellan ägnade hon sig åt sina övriga beundrare, vilka
icke voro fåtaliga, vilket man kan förstå när man vet att Ottilia var en
söt flicka och arvinge till minst 20,000 kalla sekiner.

Bland dessa beundrare fanns det dock ingen, som gick upp emot Kvist och
Blomgren. Deras elegans, deras världsmannavana och trevliga sätt ställde
dem i en klass för sig själva, och om endast en av dem varit med i
tävlingen, fanns det intet tvivel om att han blivit segrare på
valplatsen. Men nu var det omöjligt för Ottilia att bestämma sig. Hon
fick, som sagt, nöja sig med att älska dem växelvis.

Kvist och Blomgren hade situationen fullkomligt klar för sig, och
älskade alltså inte varandra inbördes. För den övriga kåren av beundrare
hyste de, som sig borde, ett suveränt förakt. Men välvde mörka planer
mot varandra, och en vacker dag fick Kvist en idé, som gick ut på att
djupt förödmjuka rivalen. Nästa måndag steg därför han och Ottilia in i
Stadshotellets matsal och slogo sig ned vid ett av Blomgrens bord.

»Kypare!» ropade Kvist myndigt och knackade i bordet. »Förbaskat söl!
Hör hit för katten, vaktmästare!»

Blomgren kom blek men behärskad fram till bordet och bugade så litet han
vågade. Hans blick sökte Ottilias, men fann där ingen sympati, ty det
var måndag, och hon älskade Kvist.

»Dålig servering på den här krogen, skall jag säga vaktmästarn», sade
Kvist. »Men nu skall ni låta bli att dra benen efter er, annars skall ni
få se på annat.»

»Jag--», sade Blomgren.

»Tyst! Svara inte, drummel!» sade Kvist strängt. »Har ni något ätbart på
den här syltan? Ta hit några ostron och en hela gula änkan och låt det
gå undan.»

Blomgren försvann genom kyparnas dörr och lättade sitt sinne genom att
ge smörgåsnissen ett par orrar. Men knappast hade han lämnat sin
beställning vid kassan förrän en kamrat anlände med bud till honom:

»Dom knackar på fyran. Det är Kvist på Stora, och han lever som om han
ägde stan.»

Blomgren sväljde de vältalighetsblomster, som pockade på att få slippa
över hans läppar, och gick in.

»Hörnu vaktmästarn», sade Kvist och pekade på en nästan osynlig fläck på
bordduken: »Vad är meningen med att lägga en sån här lortig gammal
disktrasa på bordet där en _dam_ skall äta. Tag bort den genast,
_genast_ säger jag.»

Det blev en förödmjukelsens eftermiddag för Blomgren. Så hundsvotterad
hade han aldrig blivit förr, inte ens av den enklaste nybakade gulasch,
och när hans känslor tvingade honom att slå ut en halv såsskål över
Kvists smoking, tillkallades hovmästaren och han fick ovett från två
håll.

Men nästa torsdag stelnade Kvist av fasa, när Blomgren och Ottilia stego
in i Stora Hotellets matsal och slogo sig ned vid hans bord. Han visste
vad som komma skulle, och det kom. Den hundsvottering han på måndagen
utsatt Blomgren för var ett intet mot vad han nu själv fick genomgå. Och
Ottilia tyckte tydligen att det hela var roligt, ty ju djupare Kvists
förnedring blev, desto gladare skrattade hon. Det var ju torsdag,
Blomgrens dag.

Men när Blomgren utfört denna sin hämndeakt, gick han i bävan tills
måndagen, och hans dystra aningar gingo särdeles fullkomligt i
fullbordan. Kvist skändade honom ohyggligt, och blev så upplivad därav
att han kallade till sig hovmästaren och skändade även honom, samt
uttryckte sina tankar om hotellet i sin helhet på ett sätt, som i
tydlighet icke lämnade något övrigt att önska.

Blomgren rasade. Han kände sin vanmakt och måste då och då ute i kassan
stärka sig med en konjak, och detta gjorde han så grundligt, att han
fumlade när han skulle servera desserten.

Kvist upptäckte genast orsaken och kallade ögonblickligen Blomgren
»fyllsvin», ett skällsord, som han genom ett beklagligt förbiseende icke
förut kommit att använda.

Då kokade Blomgrens blod över.

»Sa du fyllsvin, din lille uppnosige bondfångare», röt han och grep
Kvist i kragen. »Var det fyllsvin du sa? Tag då den här, och den här--»
Och med kraftiga nävar gav han sin ärade gäst den ena sittopp'en efter
den andra, som ögonblickligen besvarades med ränta.

Matsalen kom genast i uppror. Hovmästare och kypare skyndade till och
skilde de kämpande åt. Kvist greps av starka händer, tvingades att
betala sin förtäring och slungades sedan ut på gatan, och Blomgren
följde strax efter.

Men hovmästaren tog chevalereskt hand om Ottilia, hjälpte henne på med
ytterkläderna och ringde efter hennes bror, som kunde följa henne hem.

På aftonen ringde källarmästaren på Stadt till kollegan på Stora
hotellet och relaterade vad som förefallit.

»Jag sparkade naturligtvis genast min drummel», sade han. »Vad tänker du
göra?»

»Precis detsamma, när fähunden kommer hit i morgon», svarade kollegan
lugnande.

Men tre veckor senare eklaterades Ottilias förlovning med hovmästaren på
Stadt.




WATERMANS IDEAL


Utrikesdepartementets mest obemärkte person gick in genom garaget, genom
en liten dörr, dold bakom en hög skräp, uppför en smal baktrappa, letade
sig igenom diverse krångliga korridorförhållanden, och stod till sist
framför en tapetdörr. Han lyssnade ett ögonblick, och då intet ljud
hördes tryckte han ljudlöst upp dörren och kikade in. I nästa ögonblick
slank han hel och hållen genom dörrspringan och stod inför
departementets mest bemärkte man.

»Ers excellens har kallat mig!»

»Ja, ritningarna äro färdiga, utförda på silkespapper såsom ni önskade
det.»

»Utmärkt!»

»Och det är ju onödigt att hos en så beprövad man som er inskärpa den
oerhörda vikten av att de komma fram till sin bestämmelseort?»

»Jag förstår fullkomligt den saken, ers excellens.»

»Dessa ritningar vore ovärderliga för den andra sidan.»

»Och de andra komma säkert att göra allt för att sätta sig i besittning
av dem.»

»Tror ni?»

»Men de skola misslyckas, ers excellens.»

Departementets mest obemärkte man tog ritningarna, som hans chef räckte
honom, och rullade omsorgsfullt ihop dem till en liten hård rulle, därpå
tog han en reservoarpenna ur fickan, skruvade av locket till
bläckbehållaren, stoppade dit pappersrullen, skruvade till locket och
stoppade pennan i fickan.

Departementets mest bemärkte man betraktade hans förehavande med
gillande.

»En god idé», sade han. »En utmärkt god idé. En reservoarpenna,
vårdslöst buren i fickan skola de aldrig misstänka!»

»Jag hoppas det, ers excellens. Det är vanligen de närmast till hands
liggande ställena, som aldrig bli undersökta, och min Watermans Ideal är
utan tvivel ett säkert gömställe. Om fem dagar skall jag enligt order
lämna papperen på vår legation i Kristiania.»

Och departementets mest obemärkte man avlägsnade sig på samma diskreta
sätt som han kommit.

       *       *       *       *       *

Bergenståget hade redan dundrat mer än halva vägen till Kristiania, och
de resande hade redan hunnit tröttna på fjällscenerierna och ännu mera
på de evinnerliga snötunnlarna, som alltid kommo, när utsikten var som
mest intressant. Man dåsade över en bok eller en tidning, och en och
annan lade reskudden till rätta och försvann i drömmarnas rike.

Den medelålders herrn, som läst ett gammalt nummer av New York Heralds
kontinentalupplaga i sex timmar, tappade tidningen och började stillsamt
småsnarka i sitt hörn. Detta tycktes verka irriterande på den unga dam,
som var hans enda medresande i kupén sedan ett stojande sällskap
ungdomar av Bergens färskaste köpmanstyp avlastats i Finse. Elinor Glyns
senaste missroman tycktes inte längre ha samma grepp över hennes sinne
som förut, och allt som oftast smög hon en blick över bokens kant på
herrn mitt emot.

Han fortsatte fridfullt att dra sina timmerstockar.

Till slut lade den unga damen ned boken.

»Min herre...», sade hon.

Min herre svarade med en timmerstock.

»Förlåt, min herre...», sade hon igen.

Samma svar.

Då böjde hon sig fram. Hennes lilla vita hand vek snabbt och mjukt hans
rock åt sidan och tog en reservoarpenna, som stack upp ur västens
bröstficka, och ersatte den med en likadan, Watermans Ideal, senaste
konstruktion. Sedan försjönk hon åter i njutandet av Elinor Glyn.

Mannen fortsatte att snarka. Efter en stund reste damen sig tyst, tog
sitt pick och pack och bytte kupé.

Men hennes plats förblev inte länge tom. En herre med semitiskt utseende
hade då och då under resan haft ärende fram och tillbaka i korridoren,
och när han nu fann denna kupé tom med undantag av den sovande herrn,
gick han in och satte sig.

En kort stund lyssnade han till den andres snarkningar, så tog han upp
en reservoarpenna, Watermans Ideal, ur fickan. Hans svartkantade hand
dök snabbt in under den sovandes rock, och när den drogs tillbaka fanns
det fortfarande en penna i den. Med ett litet leende stoppade den
semitiske herrn pennan i fickan och lämnade kupén.

En liten stund senare vaknade den sovande herrn. När han fann sig ensam
i kupén stack han oroligt handen innanför rocken och kände på
reservoarpennan. Sedan tog han lugnad upp New York Heralds
kontinentalupplaga och fortsatte att studera den tills tåget närmade sig
Kristiania.

Då steg han upp, ordnade sitt bagage och gick ut i korridoren för att ta
på sig överrocken. Utanför kupén stod en herre, som artigt steg åt sidan
för att låta den andre passera, men tågets skakningar kastade dem för
ett ögonblick i famnen på varandra. De skildes om en sekund, med
ömsesidiga ursäkter, och medan den ene oförmärkt kontrollerade att det
fanns en reservoarpenna kvar i hans västficka, smög den andre med ett
belåtet litet leende en Watermans Ideal i sin ficka.

Utanför stationen tog den medelålders herrn med New York Herald en
droska och åkte direkt till sitt lands legation. Han gick rakt uppför
stora trappan och stod snart inför ministern.

»Nå, hur gick resan?»

»Utmärkt», svarade den resande och tog fram sin reservoarpenna. »Jag bar
hela tiden papperen på mig lätt åtkomliga för vem som helst med lite
företagsamhet, men fastän tre stycken konkurrerande agenter från andra
sidan voro i verksamhet för att få tag i dem, och fastän de ha en nästan
onaturlig förmåga att skaffa sig underrättelser om var man gömmer papper,
som de vilja åt, så anade de den här gången ingenting.»

»Var har ni papperen?» frågade ministern. »Här, innanför svettremmen»,
svarade den andre och räckte fram sin hatt.




EN HEMSK HISTORIA


Att bli kär när man ligger borta för att vila sina nerver, är ett av de
mera meningslösa företag, som en ung man kan inlåta sig på, ty dels
river kärleken upp hans redan förut trasiga nervsystem, så att han
känner nervdallringarna ända ut i fingertopparna, dels verkar han
därigenom så nervös, att flickan säkerligen inte tycker om hans
uppträdande, utan drar sig undan, vilket åter har till följd, att han
blir olyckligt kär och följaktligen mera nervös än någonsin. Som man
ser, en mycket olycklig växelverkan.

Det var emellertid just detta, som Gustav Oscarson råkade ut för.

När, efter en arbetsam vinter och vår, hans läkare rådde honom att
stryka arbete, vin och tobak från sitt program, och han, till följd
därav reste till Vindö pensionat för att vila upp sig, mötte han där
Gerda Palm, som var så söt, att Oscarson aldrig sett något så sött
förr. Tyckte han!

Och följden blev den ovan antydda. Han blev kär, och samtidigt ökades
hans nervositet i så oroväckande grad, att den sköna Gerda sprang långa
vägar för att slippa att möta honom ensam.

Detta märkte Oscarson blott alltför tydligt, men vad han inte tänkte på
var, att Gerda gärna var tillsammans med honom i andra människors
sällskap. Saken var nämligen helt enkelt den, att hon tyckte mycket bra
om honom, ja kanske till och med var en liten smula verliebt, men helt
enkelt inte vågade vara tillsammans med honom ensam innan han kommit i
bättre balans.

Men en ung man, som är kär, är energisk, och om det älskade föremålet
skall lyckas undvika honom när de bo på samma lilla ö, och i samma
pensionat, så måste hon vara i stånd att utföra underverk. Och det kunde
inte Gerda.

På grund härav hände det, att när Gerda en vacker förmiddag satt på en
soffa vid Flirtstigen och tittade på havet, uppträdde plötsligt Oscarson
på vadplatsen och gick genast till anfall.

Han slog sig ned, tog hennes hand med sin högra och slog samtidigt en
trumvirvel mot bänken med den vänstra. Hans hjärta slog 120 slag i
minuten, men han var beslutsam.

»FrökenGerdajagälskarer!!» sade han med rasande fart. »Älskarnimej?
Älskarnimej?? Svaraögonblickligenomniälskarmej!»

Gerda rodnade.

»Herr Oscarson--», började hon.

»Säjutsäjutgenastomniälskarmejannarsexploderarjag», sade Oscarson,
skälvande i hela kroppen av nervositet.

Med ett plötsligt ryck slet Gerda sig lös.

»Nej!» sade hon hårt. »Ni är otäck. Jag blir rädd för er.»

Sedan störtade hon iväg.

»Gerdagerdagerdagerdagerdagerda!» skrek Oscarson förtvivlad och störtade
också i väg. Fast inte åt samma håll. Först när han var inne i sitt rum
slutade han att skrika, och slog sig i stället ned på schäslongen.
Nerverna dallrade som telefontrådar i storm, och han kunde inte tänka,
men en cigarr brukade ofta hjälpa för sådant, och han rusade upp och
snurrade runt rummet för att leta reda på cigarrlådan.

»Enrökenrökenrökenrökvarkattenfinnscigarrerna!» mumlade han. Så fann
han dem.

Men i detsamma han satte tändstickan mot cigarren kom han att tänka på
sin värdinna. I ett svagt ögonblick hade han talat om för henne att
doktorn förbjudit honom att röka, och som hon, såsom varande änka, inte
hade någon att övervaka, hade hon gjort det till sin livsuppgift att
hindra honom att någonsin få ett bloss. Till den ändan brukade hon allt
som oftast slå ned på honom och nosa i hans rum för att upptäcka doften
av tobaksrök.

Men Oscarson lurade henne. När han någon gång behövde en rök hemma
ställde han in sin enda stol i garderoben och sig själv på stolen, ty
han hade upptäckt, att en stor präktig ventil utmynnade där. Och när han
blåste ut röken genom den, kunde han inte bli sedd, och ingen lukt blev
heller kvar.

Alltså såg han sig om efter sin stol. Den var försvunnen, tydligen lånad
för tillfället.

»Vemfankenhartattminstol!» röt Oscarson ursinnig. Sen satte han cigarren
i munnen, gick in i garderoben, grep med händerna tag i ventilens
underkant och hävde sig upp. Där hängde han sedan och rökte i lugn och
ro, ty han var en stark karl, och nikotinen bredde sakta sitt ljuva lugn
över hans uppslitna nervsystem.

Men medan han hängde där steg pensionatets tjänsteande, Johanna, in i
Oscarsons rum för att städa, såg den öppna garderobsdörren, såg även
Oscarsons underkropp hänga där, bleknade och störtade tillbaka ut, under
upphävande av höga skrik.

Oscarson rökte vidare utan att höra oväsendet.

Men när den vrålande Johanna kom störtande nedför trappan mötte hon
Gerda, som var på ingående, rödgråten och präktig efter en enslig stund
i skogen. Sedan hon rusat från Oscarson, hade hon nämligen upptäckt, att
hon älskade honom trots allt, och sedan hon följaktligen pipit en stund
var hon nu på hemväg för att tvätta bort spåren efter tårarna.

Hon och Johanna möttes i trappan.

»Vad är det?» frågade Gerda oroligt, när Johanna fyrat av ett kraftigt
illhoj mitt i hennes ansikte. »Vad har hänt?»

»Oooo!» svarade Johanna. »Kamrer Oscarson har hängt sig i sin garderob!»

Gerda tog trappan med två språng och ett skrik, som ställde Johannas
prestationer fullkomligt i skuggan.

»O, Gustav, Gustav!» skrek hon. »För min skull!»

Om ett ögonblick var hon inne i hans rum och stirrade skräckslagen mot
garderoben. Jo, där hängde hennes Gustav mycket riktigt, med benen och
halva kroppen synliga i garderobsdörren och resten tydligen ovanför.

»O, Gustav, min älskade älskling!» skriade Gerda. »Kom ner, kom tillbaka
till din Gerda.»

Och se: lugnt och stilla sänkte hennes Gustav sig ned, något förvånad
kanske, men fullkomligt levande, och med ett skri av lycka kastade Gerda
sig i hans famn.

Jag tror vi lämnar henne där.



MOTORDRIFT


När vi vandrade förbi logen kom agronomen ut, röd och förargad och
torkade svetten ur pannan.

»Begriper någon av herrarna sig på motorer?» frågade han.

Nej, det gjorde ingen av oss. Janson och Rosenberg, som båda hade
motorbåtar, svarade visserligen 'ja', men när de under en halvtimme
krånglat med motorn, som skulle dra tröskverket men inte gjorde det, och
blivit lika röda, svettiga ooh förargade som agronomen, gick sanningen
upp för oss allesamman, inklusive agronomen, men icke för Janson och
Rosenberg.

Sedan prövade vi vår uppfinningsrikedom litet var på tröskverksmotorn,
men utan aningen av ett resultat. Annars brukar ju en motor åtminstone
vara tillmötesgående nog att spluttra och fräsa litet, eller slå
tillbaks när man vevar, men den här mottog vår uppmärksamhet med en
kylig oberördhet som fullkomligt distanserade allt vad även den mest
bortfjäsade av damerna uppe på turisthotellet kunde prestera i den
vägen.

»Där ser herrarna», sade agronomen. »Det finns inga planer att få den
rackarn i gång. Jag har hållit på i fyra timmar med honom, skruvat isär
så mycket som jag vågat mig på, gjort rent överallt där jag misstänkte
att ett dammkorn kunde sitta hindrande i vägen, men ändå går han inte.»

»Kanske är det just därför», sade den lilla notarien, som alltid varit
en spyfluga.

»Tänk vad ni är kvick», svarade agronomen. »Det där skulle jag inte ha
kunnat hitta på.»

Agronomens humör var tydligen lite kort.

Rosenberg gick fram till maskinen och granskade den noga.

»Tja, allt tycks vara i sin ordning», sade han när inspektionen var
avslutad. »Jag kan verkligen inte förstå att den inte vill gå.»

»Det tror jag visst att ni inte förstår», sade agronomen. »Jag begriper
mig inte något vidare på motorer, men jag kan skilja på en förgasare
och en hästrävsa i alla fall, och det är alltid något. Kan herrn det?»

Rosenberg blängde ilsket.

»Kom, så fortsätter vi vår promenad», sade han.

Vi började rada ut ur logen, men plötsligt fick löjtnanten en lycklig
tanke.

»Är det bensin i tanken?» frågade han.

»Nej», bet agronomen. »Det är bensol! Och nu ringer jag till stan efter
en montör.»

Diskussionens vågor gingo högt under vägen tillbaka till hotellet.
Rosenberg och Janson höllo styvt på att motorn var behäftad med något
underbart och mystiskt fel, ty om det varit ett vanligt fel skulle dessa
experter ofelbart ha upptäckt det, vi andra voro eniga om att motorn var
betydligt mera felfri än Rosenbergs och Jansons motorkunskap. Vilket
dessa båda herrar ansågo för sig i hög grad kränkande.

På eftermiddagen kom montören efter fyra timmars järnvägsresa, och vi
infunno oss samt och synnerligen för att se hur det skulle gå.

Agronomen sade ingenting när vi tågade in på logen i hälarna på honom
och montören, men Janson och Rosenberg förklarade som sin samfällda
åsikt, att motorn knappast torde komma att snurra förrän ett antal av
dess ädlare delar ersatts av nya.

Montören hörde på dem en stund medan han kliade sig bakom örat och
betraktade motorn. Han vevade ett slag, men den var lika kall och
otillgänglig som förut. En gång till tittade montören.

Så öppnade han bensinkranen och drog i gång motorn.




EN BRA MEDICIN


När en människa här hemma i gamla Sverige får ont i halsen eller skoskav
eller magkatarr, går han vanligtvis till en läkare, som är specialist på
den sjukdom som han lider av, blir undersökt och får en medicin, som
tillsammans med något litet kolartro och god tur gör honom kry och frisk
igen. Såvida han inte dör.

Men ute i det land, som gamle Christoffer Columbus på sin tid drumlade
på när han skulle segla till Indien, går det mycket enklare till. Där
går man bara in i en butik och köper en flaska Ku--ri--ko eller
Pe--ru--na eller Kill--me--quick eller någon annan av de tusen
patentmediciner, som bota alla sjukdomar, och med litet kolartro och god
tur är man snart kry och frisk igen. Såvida man inte självdör.

För en svensk, som är van vid den mera omständliga och dyrare
proceduren här hemma, sitter emellertid kolartron i det senare fallet
litet långt inne. Man har litet svårt for att tro att det hela är
riktigt om man inte blir klämd på magen och knackad på bröstet och får
hosta och andas en stund först. Men det är bara en dum fördom, det vet
jag av egen erfarenhet.

För många herrans år sedan, i början av detta århundrade, när jag som
ung spoling var sysselsatt med att rycka upp Columbi gamla land en
smula, hände det en gång att jag kände mig sjuk och eländig. Jag led av
praktiskt taget alla kända sjukdomar, tandvärk och ont i halsen och
ryggskott m. m., m. m. Kort sagt allting utom liktornar.

»Vad i hela friden är det med dig?» frågade min kamrat Freedlund, när
jag på morgonen, mer än vanligt blek och glåmig infann mig på
redaktionen av den tidskrift för den amerikanska ungdomens förädlande
som vi båda gåvo ut.

»Jag mår som en hund, så jag skall gå upp till en läkare», svarade jag.
Om det var sanningsenligt vet jag inte, för jag har ingen aning om hur
en hund mår, men Freedlund begrep vad jag menade, och blev ganska
betydligt upprörd.

»Nej, för katten, gör inte det», svarade han. »Tag Painkiller i
stället!»

»Vad är Painkiller för något?» frågade jag.

»Medicin, yngling. En härlig medicin som hjälper just i sådana fall som
ditt.»

»För huvudvärk?» frågade jag.

»Visst!» sade han. »Tag Painkiller!»

»Men jag har ont i halsen också.»

»Tag Painkiller.»

»Och ont i magen!»

»Tag Painkiller.»

»Och ryggskott!»

»Tag Painkiller.»

»Och tandvärk!»

»Tag Painkiller.»

»Och reumatism och öronsusning och värk i lederna och dessutom litet ont
i håret sen i går kväll.»

Freedlund lyste som en sol.

»Härligt!» sade han. »Du är just ett Painkillerfall! Dom sjukdomarna
hjälper Painkiller osvikligt mot.»

Jag betraktade honom skarpt.

»Är du agent för Painkiller?» frågade jag eftertänksamt.

»Ja», medgav han utan att rodna, och drog fram en flaska ur en låda.
»Tjugufem cent, om jag får be.»

Jag kände en stor lust att slå Freedlund i planeten, men han var stark
och jag klen. Jag köpte flaskan.

Fram emot middagen orkade jag inte längre utan gick hem.

Det var nätt och jämnt jag lyckades släpa mig upp för trappan och in i
mitt rum, det sjöng för öronen, knäna veko sig och jag var fullt
övertygad om att denna dag var den sista då den amerikanska nationen
skulle ha nöjet att räkna mig som en ärad gäst. Med stort besvär fick
jag upp korken på Painkillerflaskan och kastade en blick på
bruksanvisningen. »Fyll en matsked--» stod där, och jag läste inte
längre utan tog närmaste cigarrkopp, hällde i den så pass mycket av
medicinen som jag ansåg motsvara en dryg matsked, och hällde i mig
klabbet.

Ett ögonblick tidigare hade jag varit slö, slö intill döden, men
Painkillern väckte plötsligt mina livsandar. En minut eller kanske två
låg jag baklänges på sängen och kippade efter andan, sedan rusade jag
upp med en spänstighet som nyss förut varit mig fjärran, och störtade
vrålande ut i min värdinnas kök för att gapa under vattenledningen.

Hela mitt inre brann. Munnen var flådd, halsen brände och i magen skedde
våldsamma omvälvningar. Vad Painkiller än hade för egenskaper, brist på
smak kunde ingen beskylla den för. Det kändes som om en glödande
lavaström runnit ned i mitt inre, en lavaström tillsatt med
cayennepeppar.

I två timmar låg jag sedan på min säng och kände svedan sakta avtaga,
medan jag funderade på vad jag skulle göra med Freedlund. Men när till
sist allt var över med undantag av en smak i munnen, som skulle sitta
kvar i flera dagar, steg jag upp och kände efter hur det stod till med
min sjukdom. Och resultatet var förvånande. Tandvärken borta,
huvudvärken, ryggskottet, alltsammans var sin kos och jag var frisk som
en nötkärna.

»Sablar i det», sade jag till mig själv. »Freedlund var inte så dum
ändå. Jag förlåter honom! Men det var en hästkur.»

Och med tacksamhet i hjärtat tog jag Painkillerflaskan och tittade åter
på bruksanvisningen.

»Fyll en matsked», stod där, »nästan till randen med vatten, och häll
däri några droppar Painkiller.»




NUTIDA JÄRNVÄGSRESOR


Kammarherre Rosenhane reste högst ogärna. Visserligen färdades man
ganska bekvämt i en första klass sovkupé, men han saknade dock där det
utrymme han ansåg sig behöva och tågets dunkande störde hans nattro på
ett högst obehagligt sätt. Men när hans syster i Göteborg för nittonde
gången ålade honom att fira sin födelsedag i skötet av hennes familj,
ansåg han sig inte gärna kunna neka längre, utan gav sin betjänt order
att beställa en första klass kupé med nattåget till Göteborg, varefter
han skrev och lovade att komma.

När betjänten kom tillbaka fick kammarherren en våldsam själsskakning.
Alla sovplatser voro beställda en månad i förväg, första klass funnos
för resten över huvud taget inte, och den enda möjligheten att komma
till Göteborg var att resa i sittvagn andra klass.

Andra klass. Kammarherrn rös. Han visste sig vara en högst förstklassig
person, och det bar honom emot att sätta sig i en vagn där orden andra
klass stodo som etikett på dörren. Och sittvagn. Trängas med kreti och
pleti i en trång järnvägskupé! Det var fasansfullt.

Men löftet var givet och måste infrias, och med tungt hjärta skickade
han betjänten till stationen för att köpa en biljett och en
platsbiljett. Fönsterplats.

Det var en mycket vemodig kammarherre, som på aftonen tog sin
fönsterplats i besittning i en kupé, där sju andra personer redan voro
installerade. Visserligen var kammarherrn aristokratiskt smärt, man
skulle till och med kunna säga mager, men det var trångt ändå, ty de tre
medresandena voro ganska gedigna och läto inga falska hänsyn hindra sig
att breda ut sina kroppshyddor så mycket som det begränsade utrymmet
tillät. Det var varmt i kupén, animalisk värme, och kammarherren lovade
sig själv att bosätta sig i Göteborg när han en gång kom dit, för att
slippa att ännu en gång stuva in sig på detta vedervärdiga sätt på
uppresan.

Till på köpet voro de medresande särdeles gemytliga personer, som
hastigt blevo bekanta och inledde en animerad konversation, i vilken man
gjorde flera misslyckade försök att indraga även kammarherrn.

Hettan blev alltmer kvävande och det dunkade olidligt i skenskarvarna.
Kammarherrn försökte för första gången på flera år läsa en bok, eftersom
han ju inte gärna kunde lägga patience i kupén, men typerna snurrade
runt för hans ögon.

Han led outsägligt.

Till råga på olyckan kommo Jones flickor, som sålde smörgåsar och
dricka, och nu började plebejerna runt omkring äta smörgås och dricka
krisöl. Ett par av dem satte till och med buteljerna för munnen.

Kammarherrn greps av vämjelse. Aldrig skulle han kunna förmå sig att äta
en bit i denna kvava järnvägskupé, och att sätta en butelj för
munnen--Ohyggligt!

Han slöt ögonen och föll i en barmhärtig dvala. Tågets dunkanden blevo
allt mer avlägsna, den hemska verkligheten slätades ut. Kammarherrn sov.

Vid Saltskog steg fru Anderson från Skövde in i kupén. Hon hade varit på
besök hos sin dotter i Södertälje och skulle nu hem igen. Men fru
Anderson kunde inte hitta någon sittplats. Alla kupéer voro fulla och
som fru Anderson var ett resolut fruntimmer och hade fattat ett
oryggligt beslut att inte stå med sina nittio kilo hela natten, steg hon
in i den kupé där kammarherren satt. Den var ju inte fullare än de
andra.

Att soffan endast rymde fyra personer generade inte på minsta sätt fru
Anderson. Hon slog sig ned ändå, och som ingen av de tre andra massiva
resandena gärna ville ha henne i knät makade de sig och beredde en liten
plats, som fru Anderson snart genom energiska bemödanden lyckades göra
fullt tillräcklig.

När tåget kom fram till Göteborg kunde kammarherre Rosenhane icke
återfinnas. Men en underbart porträttlik silhuett av honom fann man på
fönsterväggen i en andraklass kupé.




MÖRKSENS GÄRNINGAR.

_Äventyrsroman i fyra kapitel._



KAP. I.

Det hade varit en fruktansvärd afton. Blåköpings stadshotell hade
skakats i sina grundvalar, och dettas källarmästare hade med list och
böner förmåtts att langa fram betydligt mera av det åtrådda ransonerade
fluidet än han från början tänkt sig. Men när klockan slog tolv var det
i alla fall obönligt slut, och herrarna måste gå.

Handlanden Erlandssons svensexa hade varit glad. Och glada voro också
deltagarna när de vandrade Storgatan framåt för att vädra av sig det
värsta innan de drogo sig tillbaka till sina bäddars kvava iden. Deras
glada skratt ekade mellan husväggarna och väckte mången förtretad
borgare, som enligt stadens sed gått till sängs redan klockan tio.

Men så småningom minskades den glada skaran, splittrad i smågrupper, som
drogo av åt olika håll utefter tvärgatorna, och till sist återstod av
det glada laget endast handlanden Erlandsson själv samt två av vännerna,
som på grund av hans uppsluppna och äventyrslystna sinnelag beslutat att
följa honom hem.

Erlandsson lät sig rätt beskedligt föras den gamla kända vägen, utan
andra eskapader än att han nödvändigt ville stanna för att flirta med
vaxdockan i fönstret till Lundströms manufakturaffär, varjämte vännerna
fingo ingripa för att avstyra ett hotande slagsmål mellan festföremålet
och en lyktstolpe, som på ett lömskt och brutalt sätt sökt lägga krokben
för det.

Så småningom svängde man emellertid om hörnet till Erlandssons gata, men
där uppstod genast nya komplikationer. Utanför Erlandssons port stod en
droska. Och icke nog med att den stod där, utan--o fruktansvärda
frestelse för en företagsam man,--ingen kusk fanns inom synhåll.

»Var--hupp--var har kuschken ta-tagit vägen?» var den fråga som
Erlandsson ställde till den sovande hästkraken.

Kraken fortsatte lugnt sin lur utan att bevärdiga Erlandsson med ett
svar.

»Nu--nu ska vi åka!» var Erlandssons nästa yttrande, och med glatt mod
gjorde han sig redo att bestiga kuskbocken.

»Nä hörru, inga dumheter!» sade vännerna. »Gå och lägg dig nu!»

»Nej, va fadren,--hupp--nu ska vi ta en prome--homenix i vagn. Jag kör!
Hoppa upp--hopp gubbar!»

Men fyra händer grepo honom hövligt men bestämt och sköto honom innanför
porten.

»Nu går du upp och lägger dej i alla fall, min kära Erlandsson», sade
vännerna. »Och inga dumheter.»

»Tyst», sade Erlandsson. »Det är någon i trappan.»

Vännerna lyssnade.

»Det är nå-hågon i trappan», viskade Erlandsson hest. »Det är kanske
in-hinbrott, hupp.»

»Inte», svarade en av vännerna, som hade Sherlock Holmesanlag. »Det är
naturligtvis någon, som skall resa med nattåget. Nedgående från
Stockholm passerar ju en stund efter ett. Så har han beställt en droska
och nu är kusken uppe och hjälper till med kofferten.»

»De-he ger jag tusan», anmärkte Erlandsson. »Nu--hupp--går jag upp och
knyter mig.»

»Ja gör det, gamle sjörövare», svarade vännerna. »Hej på dej! Tjing!»
Och arm i arm tågade de ut ur porten och fortsatte sin glättiga väg
nedåt gatan.

Men Erlandsson stod kvar och lyssnade till ljudet av deras avtåg, och
när han tyckte att de hunnit lagom långt spred sig ett slött leende över
hans ansikte.

»Nu ska vi å-håka i alla fall», lallade han och dinglade ostadigt med
beslutsamt ut genom porten.

Hur han kom upp på kuskbocken vet endast han själv och hans
skyddsängel--eller hans skyddsängel och han själv, för att nämna dem i
rangordning--men dit kom han, och plötsligt väcktes den sovande
skinkmärren av ett rapp.

»Opp och hoppa, gamle stridshingst», lallade Erlandsson och åter ven
piskan. Märren ryckte till, satte ena benet framför det andra,
upprepade proceduren och droskan började rulla. Ett rapp till och märren
föll in i sin jämna lunk.

Erlandsson hojtade och körde, dubblerade ett hörn med ett par
millimeters luft emellan droskan och en lyktstolpe och befann sig åter
på Storgatan.

Men spritångorna började göra Erlandssons hjärna alltmera oredig,
ögonlocken föllo igen och han nickade till, katten vad han satt
obekvämt. Men när han flyttat sig ett trappsteg ned, så att ryggen satt
mot kuskbocken och benen hängde dinglande över fotstödet satt han skönt.
Och då somnade handlanden Erlandsson som ett gott barn.

Hästen fortsatte sin jämna lunk.



KAP. II.

Efter en timmes uppfriskande sömn vaknade Erlandsson. Han visste inte
vad han vaknat av, men ekot av en röst klingade ännu i hans själ.

Erlandsson gnuggade sig i ögonen och såg sig omkring. Var tusan var han.
Mörkt var det som katten, men så mycket var i alla fall klart, att han
satt på fotsteget till kuskbocken på en droska, som outsägligt sakta
rullade på en landsväg. På båda sidor sträckte sig öppna fält, en bäck
porlade, stjärnorna tindrade och allting var poetiskt.

»Var fåglarna är jag?» frågade Erlandsson och äntrade upp på sittbänken.
Men i detsamma vaknade ett svagt minne. Svensexan, en droska utanför
porten, och han klev upp och körde! Jo, visst, nu kom han ihåg. Det var
ett ganska bra påhitt. Han log.

Men leendet stelnade hastigt på hans läppar, ty ur droskans djup ljöd
åter ett rop:

»Kusken! Kusken!»

Det var en kvinnlig röst, och Erlandsson drog ofrivilligt in tömmarna,
varvid hästen med största beredvillighet stannade.

»Vad i--», sade han och böjde sig över kanten.

Det var mycket riktigt ett kvinnligt väsende som hängde halvvägs ut
genom vagnsfönstret.

»Kusken, vad vill detta säga? Var är min man?»

Erlandsson blev arg, och det kan man knappast förtänka honom. Var det
ett sätt, att bombardera honom med frågor. Hur farao skulle han kunna
veta var kvinnans man var? Han visste ju inte ens var han själv var.

Han svarade med en motfråga:

»Var innerst i Kappadosien kommer fruntimret ifrån?»

»Var jag kommer ifrån?» frågade damen indignerad. »Var jag kommer ifrån?
Som om han inte skulle veta att han var beställd för att hämta mig och
min man till tåget, och jag kom ner och sa åt er att gå opp och hjälpa
min man ner med kofferten, och sen steg jag in i droskan för att vänta
och då måste jag ha somnat och så--ooo. Det är ju inte kusken!»

Damen hade stigit ut på landsvägen och Erlandsson, som artig kavaljer,
hade genast skyndat till hennes sida.

»Det är väl ingenting att tjuta för», sade Erlandsson brutalt. »Hon var
väl inte så förtjust i kusken att hon inte tål att se en annan karl?»

»Ooo!» kved damen, som genast hade sin slutsats klar. »Goda boven, mörda
mig inte. Min man har alla pengarna. Snälla banditen, låt mig behålla
livet!»

»Lugna sig, frun, lugna sig», sade Erlandsson. »Jag vill er inget ont.
Jag är handlanden Erlandsson, och är inte farlig alls.»

Damen fattade genast mod, men i stället för att känna lättnad och glädje
vid denna underrättelse blev hon ursinnig.

»Jaså, ni är ingen bov, skurk?» skrek hon. »Vad menar ni då, usling, med
att uppföra er som en bandit, lymmel? Hur vågar ni röva bort en ärbar
kvinna?»

»Snälla frun», sade Erlandsson. »Jag har inte alls menat något illa. Det
har bara hänt mig detsamma som er. Jag var lite trött, och klev upp på
kuskbocken för att sätta mig och vila en stund, och så somnade jag, och
så måste hästen ha skenat med oss. Jag är fullkomligt utan skuld.»

»Hur kan man komma på en sådan idé som att klättra upp och sätta sig att
vila på en kuskbock?» frågade damen en hårsmån mildare.

»Det gör jag alltid», upplyste Erlandsson trohjärtat.

»Ja», sade damen och steg åter i vagnen. »Nu får ni vara så god och
köra mig tillbaka till stan. Och jag tycker det blir synd om er, när min
man får tag i er. Han är hemskt häftig och svartsjuk, och stark som en
björn. Och vi skulle ha rest till Köpenhamn med nattåget.»

Lätt bleknande klev Erlandsson åter upp på kuskbocken, fick med någon
svårighet hästen att vända och körde sedan i lunk tillbaka åt samma håll
som han kommit.

I det mörka perspektiv som öppnade sig framför honom brann en enda svag
hoppets stjärna. Det kunde ju hända, att karlen rest ensam till
Köpenhamn.



KAP. III.

Men medan handlanden Erlandsson och bleckslagaremästare Olssons lagvigda
(ty det var hon) på detta relativt fridfulla sätt färdades kring
landsvägarna, var det inte utan att Blåköpings grundvalar i någon mån
började darra på nattkulan, och det är ju strängt taget inte att undra
på. En kusk, som förlorat sin droska och en man som förlorat sin hustru
böra tillsammans kunna åstadkomma ett rätt gott resultat.

Som läsaren utan tvivel redan anat, upptäckte kusken och
bleckslagaremästaren när de kommo ned med kofferten, att såväl droskan
med dess dyrbara innehåll som även hästen totalt försvunnit, och bägge
blevo i hög grad upprörda, kanske mest den äkta mannen. Han hade ju
också icke blott förlorat sin lagvigda maka utan det var även sannolikt
att han skulle få sina sovvagnsbiljetter makulerade, för att inte tala
om utsikten att få släpa den tunga kofferten uppför trapporna igen.

Kusken var den, som först i någon mån fattade galoppen.

»Vart har herrns fru dragit i väg med min droska?» frågade han högljutt
förebrående Olsson. »Det blir en dyr historia för herrn.»

»Dra åt skogen», svarade Olsson, med rätta indignerad över detta försök
att lägga skulden för det skedda på hans redan tyngda axlar. »Det är väl
er förbaskade hästkrake som har dragit i väg med både droskan och min
lagvigda och olyckliga maka.»

»Att hon är olycklig kan den förstå, som känner herrn», sade kusken
bitande. »Men det kan väl herrn förstå, att någon måste ha kört märren.»

»Hon har skenat», skrek Olsson. »Min hustru ligger sönderslagen
någonstans på gatorna.»

»Skenat?» svarade kusken och log hjärtligt. »Herrn känner inte min gamla
märr. Jag håller herrn ansvarig för förlusten.»

Olsson hörde inte på kusken, och i synnerhet inte på det örat, utan
satte helt plötsligt i väg nedåt gatan. Av lätt insedda skäl travade
kusken genast efter.

»Hörnu herrn», hojtade han. »Vart skall han hän?»

»Jag skall till järnvägsstationen och se om min hustru är där», svarade
han och satte full fart. Kusken följde så nära han kunde.

Vid järnvägsstationen fanns icke den saknade, men däremot stodo både
nedgående snälltåget och ett uppgående persontåg inne, det senare på
närmaste spåret.

»Hon kanske är ombord på tåget», sade Olsson till kusken, och trots
sakens osannolikhet äntrade de över persontågets plattform och klevo
ombord på Malmötåget.

Många fruar fanns där men ingen av dem var Olssons, och den sovkupé han
abonnerat gapade sorgligt tom.

Med tungt hjärta steg han av tåget, följd av kusken, som vördsamt
påpekade, att det kunde vara så gott att Olsson lämnade en revers på
droskans och hästens värde när som helst, eftersom det var tydligt, att
frun avvikit med ekipaget.

Olsson svarade inte. Han skulle naturligtvis haft god lust att krossa
skallen på kusken, men han ansåg sig beklagligtvis inte ha tid.

Han tog ett skutt upp på persontågets plattform, men i detsamma satte
persontåget i gång. Kusken följde trofast efter.

Brådskande skyndade Olsson tvärs över plattformen, slängde upp grinden,
tvekade ett ögonblick och hoppade sedan av. Kusken följde efter, men när
han stod på trappsteget hade tåget ökat farten betydligt, och han
tvekade även han. Denna tvekan avgjorde hans öde. Vagnen som han stod på
passerade perrongens kant, gled ut bland bangårdens spår och växlar, han
stod inför valet att hoppa av och eventuellt bryta benen av sig, eller
följa med tåget, och efter hastigt men moget övervägande stannade han
kvar.

Olsson såg inte ens efter sin outtröttlige följeslagare och
fordringsägare. Han rusade utan dröjsmål bort från järnvägsstationen och
till polisdito, som han med överhängande fara att bli haffad för oljud
och förargelseväckande beteende, lyckades väcka för att ange den hemska
händelse, som utspelats.

Inom kort var stadens poliskår, inklusive detektiven Hemliga Karlsson
ute på spaning efter det förkomna åkdonet med dess innehåll.



KAP. IV.

En konduktör vid en svensk järnväg är ofta en höggradig gentleman, men
det finns undantag även från denna regel, och ett av dessa undantag
tycktes det vara som förde befälet å det tåg, som med den ungefärliga
hastigheten av en bättre torparskjuts--detta drama utspelades nämligen
under kristiden--förde kusken norrut.

Konduktören visade nämligen en illvillig glädje när han upptäckte, att
den nye passageraren saknade biljett, och vägrade envist att tro på hans
uppgifter om hur han kommit ombord på tåget, samt fordrade avgift.

I synnerhet denna senare begäran upprörde kusken i hög grad. Han ansåg
sig nämligen vara lömskt enleverad av tåget och Olsson i kompani, och
icke utan visst fog för ett skadeersättningsanspråk, varför han
naturligtvis helt tvärt vägrade att lämna ifrån sig ett öre. Då stannade
konduktören tåget vid Svältebo anhalt, förpassade med en kraftig spark
droskkusken ned på perrongen och körde sedan vidare, hjärtlöst lämnande
sin förre fripassagerare utan föräldravård och tak över huvudet mitt i
natten.

Sedan kusken yttrat allt han hade behov av att säga, drog han en djup
suck och letade sig fram till landsvägen för att till fots gå de åtta
kilometerna till staden.

Men knappast hade han kommit ut på vägen förrän han hörde mullret av
vagnshjul, som närmade sig, och konturen av en vagn skymtade otydligt i
mörkret.

»Härligt, här kan man få åka», sade han till sig själv och stannade
full av förväntan. Detta nöje var visserligen inte nytt för honom, men
han hade ett behov av att komma fort till staden och utkräva skadestånd
av sin f. d. passagerare.

Vagnen materialiserade sig långsamt ur mörkret, och plötsligt började
kusken spetsa öronen. Det var något välbekant i dess kontur, som väckte
hans uppmärksamhet, de trötta hovslagen påminde om en ädel springares
som han kände till, och själva skramlet från vagnen verkade välbekant.
Han steg fram på landsvägen och hejdade utan svårighet hästen.

Intet tvivel mera! Det var hans egen, saknade Stjärna på väg till staden
efter sin utflykt.

En våg av våldsam vrede steg upp inom kusken, och med ett ryck
förpassade han Erlandsson från kuskbocken. Varvid Erlandsson vaknade för
andra gången.

»Va--va är'e?» frågade han sömnigt men uppskrämd.

»Nu är du fast!» tillkännagav kusken dovt, och drog fram en
tändsticksask. »Nu ska vi se vad du är för en.»

»Åh katten», fortsatte han spakare, när stickans fladdrande sken
upplyste ett glåmigt ansikte med hängande, ljusa mustascher. »Är det
herr Erlandsson, som är ute och åker?»

Han hade många gånger kört herr Erlandsson från glada tillställningar,
och ibland även burit upp och bäddat ned honom.

Då stack ett kvinnligt ansikte ut genom vagnsfönstret.

»Varför kör ni inte vidare?» frågade en vass röst. »Och vem är det ni
talar med?»

»Jaså, frun, ja!» sade kusken. »Henne hade jag så när glömt. Herr
Erlandsson! Herr Erlandsson!»--Det fanns både förebråelse och en viss
grad av beundran i tonen.

Men Erlandsson reagerade inte. Slöheten hade oåterkalleligen sänkt sig
över hans psyke och med fumliga händer fick han upp ett par tior ur
plånboken.

»G'afton, åkar Enqvist», sluddrade han. »Kö' mej hem, som vanligt!»

Så stupade han på huvudet in i droskan, och kusken besteg sin gamla
bock.

När droskan körde in på Storgatan slamrade den så, att inte ens Hemliga
Karlsson kunde undgå att märka den, och vid hörnet av Tegelslagaregatan
hejdades den följaktligen av stadens poliskår, förstärkt av
bleckslagaremästare Olsson.

Alla betraktade varandra en stund under tystnad, och Olsson var den
förkroppsligade förvåningen. Han hade sett kusken fara från sta'n med
norrgående tåget, och här kom han nu lugnt körande sin droska mitt på
Storgatan. Kuskens blick var hård. Han hade fattat ett dovt hat till
bleckslagare Olsson.

Hemliga Karlsson steg fram.

»Hör nu Enqvist», sade han. »Vad skall allt det här betyda. Här kommer
den här herrn och väcker upp polisen mitt i natten och säger att eran
häst skenat med hans hustru, och att ni rest med tåget, och här kommer
ni körande som vanligt. Var är hans hustru?»

»Hon kommer där», svarade kusken dystert, då fru Olsson i detsamma steg
ur droskan och kastade sig i sin makes armar.

»Och det skall jag säga Karlsson», fortsatte kusken, »att min märr
skenar inte, men faktum är, att den där herrn lurade opp mej i sin
våning medan frun försvann med häst och vagn»--samtliga polisögon
riktades misstänksamt på Olsson--»och sen lurade han opp mig på tåget
för att bli av med mig. Men jag steg av vid Svältebo, och där mötte jag
herr Erlandsson, som hade fått tag i skjutsen på något sätt, och kom
körande hem med den igen. Om inte han varit hade jag nog aldrig fått se
varken häst eller droska igen.»

Sex kraftiga polisnävar grepo bleckslagaremästare Olsson, och
överkonstapel Flammén sade stolt:

»Sånt där kan man kanske göra i Stockholm, men inte här, för här åker
man fast. Nu följer herrn med till kontoret.»

Och medan ännu fru Olssons förtvivlade skri dallrade i atmosfären, stack
handlanden Erlandsson ut sitt sömniga huvud genom vagnsfönstret:

»Kö' hem, ha' ja sagt, Enqvist!» sade han.

Och Enqvist körde.




MANNEN SOM VAR EN TIDTABELL


Handelsresanden Ivarström satt ensam i Grand Hotell Bondåkras tämligen
enkla kafé. Hans uppsyn var dyster och i handen höll han ett exemplar av
den innehållsrika tidskriften Sveriges Kommunikationer, och den gjorde
honom inte glad.

»Om jag hade redaktören för den här tidningen här!» sade han till
källarmästare Johansson, som just passerade på sin inspektionsrond, med
sådan lidelse i rösten att denne stannade vid hans bord.

»Vad är det då fatt?» frågade källarmästaren, som trivdes i Bondåkra och
därför sällan kom i kontakt med den publikationen.

»Fatt!» svarade Ivarström bittert. »Den lata fårskallen har ju tagit
bort förbindelsesiffrorna i tabellen, så att en annan fattig sate som
flänger land och rike kring får slå och slå och notera och skriva fel så
att han blir gråhårig i förtid.»

Källarmästare Johansson log. Handelsresande voro ju trevligt folk och
hans bästa kunder och han tyckte följaktligen om dem, men han hade ingen
förståelse för deras nomadiserande levnadsvanor.

»Å, ditt distrikt är ju inte så stort. Du reser ju bara mellan den här
stan och Barbacka och Fälanda ooh Smörmåla med omnejd, så nog tycker jag
att du borde kunna lära dig de få fattiga tågtiderna utantill.»

»Hut, källarkrök!» svarade Ivarström förolämpad. »Jag reser på Blåmåla
också.»

Och källarrådet vandrade leende vidare på sin inspektionsrond.

Men Ivarström satt kvar och läppjade på sin invalidpilsner och
funderade.

»Jädrans i den krumeluren», tänkte han. »Krögaren är inte så dum ändå.
Om jag skulle ta och slå i mig de huvudsakligaste förbindelserna mellan
de tre, fyra största städerna i mitt distrikt, så vore inte så litet
vunnet. Då behövde jag bara slå efter lokaltågen.»

När han några timmar senare satt på tåget till Barbacka studerade han
Sveriges Kommunikationer med ett nyvaknat intresse. Han hade utvalt
tågtiderna Barbacka--Fälanda till specialstudium, och det var inte mera
vidlyftigt än att han lärde sig dem på en timme, ty expresstågen dugga
inte alltför tätt på dessa stora stråkvägar, och när tåget lugnt och
sansat ångade in på Barbacka centralstation kunde han dem flytande, både
tågen från Barbacka till Fälanda och från Fälanda till Barbacka, samt
även det ensliga tåg som utgår från Fälanda 9,32 samt stannar redan i
Brackeboda.

När han dagen därpå färdades till Smörmåla fortsatte han sitt studium,
och lyckades under denna korta sträcka, om också rätt långa tid,
fullkomligt bemästra tiderna Barbacka--Smörmåla och vice versa.

Det var inte utan att han skröt litet med sin kännedom om tågtiderna när
han satt i manufakturhandlarnas lag på »Stora Grand hotell» i Smörmåla,
och den beundran dessa mindre beresta herrar visade, sporrade honom till
ytterligare ansträngningar på den inslagna vägen.

Det dröjde inte länge förrän Ivarström kunde alla tågen mellan sina
huvudstationer som ett vatten, med tågombyten och allt, men då var hans
aptit på tågtider väckt, och han började omedelbart slå i sig även
småstationerna. Varje ledigt ögonblick ägnade han åt Sveriges
Kommunikationer, och hans konversation rörde sig med så stor förkärlek
om tågtider att kunderna började finna honom litet tråkig, och orderna
inte blevo fullt så stora som förr, när han undfägnade dem med
historier, som en mindre van gardist skulle rodnat åt. Men Ivarson
tänkte inte så mycket på order nu, han tänkte på tågtider. Och så
småningom hade han nått sitt mål. Han kunde alla tågtider i hela sitt
distrikt, och kunde dem som ett vatten.

Då slutade han studera och orderna började åter bli bättre, för nu var
Ivarström rolig igen. Det blev en omtyckt sport bland kunderna att
förhöra Ivarström på tågtiderna och de brukade slå vad med sina vänner
om att han utan ett ögonblicks betänkande skulle kunna säga när vilket
tåg som helst kom, eller borde komma, till vilken station som helst inom
hans distrikt.

Ivarström demonstrerade gärna, mycket gärna, sina färdigheter, och
berättade dessemellan sina berömda historier, och kundkretsen började
tycka att han var en sabla karl, som gick utanpå alla sina kolleger,
varav följde att hans orderlistor blevo allt längre och längre, och hans
provisioner följaktligen fetare och fetare.

Men en vacker kväll i kaféet på Grand Royal Palace Hotel i Fälanda
träffade Ivarström en annan provare, som med en viss vana talade om
tågen i Norrland. Visserligen besatt han inte på långt när den kännedom
om norrlandstågen som Ivarström om sitt distrikt, men hans yttranden
tände i alla fall högmodsdjävulen i Ivarström, om också inte utan
själskamp, att lära sig hela tågtidtabellen.

Nu började åter en studietid för Ivarström. Varje ledig stund och en hel
del stunder, som inte borde ha varit lediga, ägnade han åt Sveriges
Kommunikationer. Sina samkväm med kunderna inskränkte han till det
minsta möjliga och det dröjde inte länge förrän firman fick anledning
skicka honom brev, som fastän icke i sig själv uppmuntrande, dock voro
ägnade att sporra honom till ytterligare försäljningar.

Men tre månader efter samtalet med sin yrkesbroder steg Ivarström åter
in på Grand Royal Palace Hotels kafé i Fälanda, och det var inte den
dystre, tankspridde Ivarström, som man sett på sista tiden, utan ett
nytt ljus sken i hans blick, och det gamla leendet spelade kring hans
läppar.

»Hej, gubbar» skrek han till manufakturhandlarna, som redan sutto där i
väntan på den supé han skulle bjuda på. »Nu kan ni inte kugga mig på ett
enda tåg i hela Sveriges rike. Jag kan dom varenda ett, snäll-, person-,
blandade och godståg, och alla stationer och hållplatser.»

Då log manufakturhandlare Bergström sade: »Kanske du kan säga mej när
7,38 från Oxelby lämnar Buskås i morron.»

»8,47», svarade Ivarström genast med ett stolt leende.

Men Bergström log ännu bredare och svarade: »Knappast! Det är den förste
november i morron vet du väl, och alla tåg som inte äro indragna har
fått ändrade tider.»

I flera minuter stirrade Ivarström rakt framför sig, sedan skrattade
han, ett tomt skratt, och började räkna upp stationerna på
Bergslagsbanan baklänges.

       *        *        *        *        *

Stackars Ivarström tillbringar nu sina dagar med att sakta och varligt
luffa omkring i Konradsbergs trädgård. Han tror, att han är ett snälltåg
på Statens järnvägar.




I SNÖSTORMEN


»Stig utanför med mig ett ögonblick, så ska du se vad du får!»

Det var den starke John Oxelgren som talade, och han riktade sin vänliga
inbjudning till Zackeus Boman.

Zackeus blinkade litet. Han var inte alls nyfiken, och hade ingen som
helst lust att stiga med John Oxelgren ut. Å andra sidan såg han Rosa
Eriksons blåa ögon riktade på sig, och kände att bemälda unga dam
väntade sig ett enklare hjältedåd av honom.

Saken var den att Zackeus älskade Rosa, John älskade också Rosa, varav
följer att Zackeus och John icke i någon nämnvärd grad älskade varandra.
Rosa å sin sida älskade båda och delade sina gracer tämligen lika mellan
dem, men i dag, på »Dansens Väninnors» bal, hade hon dansat tre danser å
rad med Zackeus, vilket i så hög grad upprört John, att han fann sig
föranlåten att efter tredje dansens slut närma sig paret och invitera
kavaljeren att ute på bakgården deltaga i ovan antydda friluftsnöje.

»Nå, hur går det? Kommer du eller är du rädd?»

Zackeus betraktade Johns resliga figur och agressiva haka och hans knän
knackade lätt mot varandra.

»Rädd?» sade han. »Ha, ha! Inte för dig. Men jag avskyr brutalitet. En
gentleman slåss inte annat än för att försvara en dam, som blir
förolämpad.»

I det fallet var Zackeus lugn. John skulle inte för sitt liv våga
förolämpa Rosa.

Men Zackeus vågade han förolämpa, och gjorde det också oförtövat.

»Harkrank!» sade han föraktfullt. »Du skulle inte ingripa om jag så
försökte kyssa Rosa mitt för näsan på dig. Du är ett fegt kräk.
Hundsvott! Kom Rosa och dansa med mig. Bry dig inte om den vettskrämde
stackaren.»

Rosa bevärdigade inte Zackeus med en blick utan stack lugnt sin arm
under Johns.

»Feging!» kastade hon över axeln åt sin avskedade kavaljer och Zackeus
erfor för första gången sanningen i skaldens ord: mannens mod är
kvinnan kärt.

Med klappande hjärta stod Zackeus kvar ooh övervägde vad han skulle
göra. Enda sättet att rehabilitera sig vore att i sin tur invitera John
ut på bakgården, och detta vore liktydigt med en oerhörd massa smörj.
Gjorde han det inte blev han för evigt stämplad i den skönas ögon. Men
då blevo hans egna ögon åtminstone inte igenmurade.

Med en djup suck gjorde han sitt val, tog sin rock och mössa och lämnade
balen.

Ute rasade snöstormen. Den låg som en vit vägg omkring honom, piskade
honom i ansiktet med tusen isnålar, tvingade våta flingor innanför hans
krage och uppefter armarna. Men Zackeus njöt av obehaget. Hans lidande
själ behövde ett litet ackompanjemang av fysiskt lidande.

Sakta och mödosamt pressade han sig fram mot stormen, ett steg, två
steg, tre steg, sedan blev det inte mera, ty Zackeus slant på en hal
isgata, som låg lömskt dold under snön, föll baklänges, slog huvudet i
rännstenskanten och blev liggande mitt utanför danslokalens port.

Stormen drev upp snön mot hans lovartsida, snart bildades där en liten
driva, som snabbt växte och sköt fram sina tentakler över Zackeus
medvetslösa kropp, täckte den allt mera, och till slut betecknade blott
en avlång drivas mjuka linjer den plats, där Zackeus låg.

Hur länge Zackeus låg så vet han inte själv, men till sist började ett
begynnande medvetande glimma igenom hans själs tillfälliga mörker, och
när han plötsligt hörde sitt namn nämnas blev allt ganska klart.

Han låg varmt och gott. Till en början trodde han att han var död och
var i himlen, ty på det andra stället kunde han inte vara, så varmt var
det inte. Han stärktes i sin uppfattning av att höra Rosas röst, men när
han ögonblicket därefter hörde även Johns röst så förstod han att han
var kvar på jorden, och i sitt halvt omtöcknade tillstånd greps han av
ett vilt begär att förinta sin rival. Han vände på sig ett tag för att
befria sig från snön, och störtade sedan upp med ett dovt rytande.

       *        *        *        *        *

En timme efter det Zackeus lämnat balen hade Rosa fått nog av dans för
en kväll och trots kavaljerens ivriga böner beslutat sig för att gå hem.
John skulle naturligtvis följa henne. Han var ju kvällens hjälte och
hade dansat så många danser med henne, att det stötte på skandal.

Upprymd och segerstolt följde han henne ut genom dörren, tog hennes arm,
tryckte den tätt intill sig och sade:

»Var inte rädd, Rosa lilla, fast det är mörkt. Jag kan försvara dig om
det behövs, men det hade inte den där harkranken vågat.»

»Tala inte om Zackeus», bad Rosa.

»Nej, fy katten», sade John, och i känslan av kvällens framgång
fortsatte han: »Men innan vi börjar promenaden hemåt vill jag ha en
kyss!» Rosa drog sin arm ur hans.

»Skäms, John!» sade Rosa indignerad. Om indignationen var äkta eller
icke har dock aldrig blivit fullt utrett.

»Prata nu inte sån't, som du inte menar!» svarade John galant. »Hit bara
med lilla näbbet, så ska--»

Han tystnade plötsligt. I snödrivan vid deras fötter tycktes en mindre
jordbävning äga rum, och plötsligt reste sig ur dess vita famn en
översnöad figur, som med ett oartikulerat vrål gav den överraskade John
Oxelgren ett slag, så att han utan ett ögonblicks dröjsmål intog
figurens plats i snödrivan.

»Zackeus!» ropade Rosa, som kände igen figuren. »Försvara mig!»

Och med ett fåraktigt leende tog Zackeus hennes arm och försvann i
snöstormen.




FÖRSTA APRIL


Tyst som en ande, men en inte alltför eterisk ande, kom städerskan in
för att hämta kläderna till borstning, och Dalström slog upp ena ögat.

»Jaså, kassörn är redan vaken», sade städerskan. »Go morron, kassörn!
Skall jag dra ifrån gardinen?»

Dalström grymtade något, som städerskan fattade som ett jakande svar på
sin fråga, ty hon gick fram till fönstret och drog försiktigt gardinen
åt sidan.

»Nä men si!» sade hon med känsla och tryckte näsan mot rutan. »Oj, oj,
så vackert det snöar.» Och hon kisade med ena ögat boråt sängen.

Dalström vände på sig och öppnade sitt andra öga.

»Snöar det?» sade han och såg mot fönstret. »Inte kan jag se någon snö.»

Städerskans hänförelse kände inga gränser.

»Hi, hi, hi! Nu lurade jag allt kassörn ändå. Det är första april i dag,
vet väl kassörn. Tänk, att kassörn skulle gå i fällan så lätt.»

Hon avbröts av ett oartikulerat rytande från sängen.

»Tag kläderna, människa, och dra...! Nå, är hon ute än?»

Städerskan försvann, och Dalström hoppade upp på golvet.

»Sabla käring!» muttrade han. »Kalla det där att lura folk april! Så
vackert snöväder! Ungefär lika intelligent som att 'det ringde i
telefon'. Du milde gud! Men nu är det slut för i dag, ingen mera idiot
skall kunna gå omkring och skryta med att han har lurat Johan Fredrik
Dalström.»

Dalströms humör, när han en timme senare intog sin plats vid
kontorspulpeten, var inte det bästa, och hans misstänksamhet närmade sig
det patologiska. I varje ord, i varje fråga, och framför allt i varje
meddelande vädrade han ett försök att lura honom april, och han var på
sin vakt med en ängslighet, som gjorde varje sådant försök från början
dömt att misslyckas.

Därför är det ju tämligen klart att yngste bokhållarens försök att lura
honom in till chefen skulle slå slint. Den affär, där Dalström var
underkassör, var mycket stor, så stor, att chefen snarare var ett
begrepp än en person, och det hände högst en gång om året att denne
mäktige man hade något att säga Dalström. Men ändå kom unge Blomgren och
ville slå i honom att chefen önskade Dalströms närvaro i det allra
heligaste.

Dalström bevärdigade inte Blomgren med ett svar. Han endast morrade
något ohörbart och fortsatte att addera i kassaboken.

Men han blev allvarligt ond, när springpojken tio minuter senare stack
in huvudet innanför dörren och vrålade:

»Herr Dalström till chefen!»

Att yngste bokhållaren var näsvis var han van vid men att karlen skulle
ha den ovanligt dåliga smaken att använda en springpojke som
medbrottsling, när det gällde att driva med en överordnad, retade honom.

»Hälsa chefen», röt han med en röst, som förhöll sig till springpojkens
vrål som en mistlur till ett fågelpip, »att om han vill mig något, så
får han komma hit.»

En halv minut senare kom chefen. Dalströms skri hade nått honom genom
ett par öppna dörrar, och hans i vanliga fall rätt röda ansikte stötte
nu i blått.

»Jag har två gånger skickat bud på herr Dalström, men ni har inte
behagat komma», sade han.

Dalström bleknade.

»Jag tänkte--», stammade han.

»Jag hörde ert svar till springpojken», fortsatte chefen, »och--tyst,
försök inte förklara er, ni gör bara saken om möjligt värre--men något
dylikt har aldrig förr förekommit i min affär. Jag hade verkligen tänkt
öka er lön, eftersom ni varit i affären i fem år och jag ansett er vara
en trogen tjänare, men sedan jag nu fått veta er verkliga karaktär, kan
jag endast be er se er om efter en annan sysselsättning.»

Pang! Dörren slogs igen.

Den närmaste timmen satt Dalström tyst och feladderade kolumn efter
kolumn i kassaboken. Ingen av kamraterna tilltalade honom heller; det
låg en stämning över kassakontoret som vid en bättre begravning. Men
framemot lunchtiden räckte kontoristen Bergkvist, som skötte
telefonerna, honom luren och sade kort:

»En dam!»

I Dalströms inre flammade en plötslig ilska upp. Han hade bett sin
älskade, fröken Andersson, att aldrig ringa till kontoret, så han visste
säkert att Bergkvist även under nuvarande sorgliga omständigheter var
simpel nog att vilja lura honom. Men han tog emot luren.

»Dra åt skogen», sade han behärskat in i tratten. »Jag har viktigare
saker för händer för att låta mig störas av sådana här förbaskade
dumheter.»

»Men, Johan, vad säger du?» svarade fröken Andersson. »Skall jag dra åt
skogen? Skäms, herr Dalström!»

»Augusta!» skrek herr Dalström, men det var för sent. Avringningen
surrade redan i luren.

Kallsvetten trängde ut på Dalströms panna. I dag var sannerligen en
olyckornas dag. Han försökte åter addera, men inte ens feladderingen
ville lyckas, och när lunchtimman slog, drog han en suck av lättnad. Nu
skulle han genast störta till sin älskades bostad och förklara saken,
och sedan skulle han skicka ett brev till chefen och ställa allt till
rätta även där.

Men när han drog på sig överrocken, kom hans specielle vän Andrén, som
gått förut, springande tillbaka uppför trappan.

»Gå ut bakvägen, Dalström», sade han. »Johansson står nere i porten och
väntar på dej, och du vet att han lovat slå sönder vartenda ben i din
kropp, därför att du slagit honom ur brädet hos fröken Andersson.»

Dalström log stilla. Han ansåg sina utsikter att ställa allt till rätta
hos fröken Andersson och chefen vara mycket goda, och hans humör hade
därför förbättrats. Jaså, Andrén tänkte få tillfälle att skryta med att
han lurat Dalström att gå ut bakvägen! Knappast.

»Jag är inte rädd för Johansson», sade han lugnt.

»Men du vet hur vildsint han är, Dalström», sade Andrén. »Och han är
dubbelt så stark som du.»

Men Dalström log ännu en gång milt överseende och gick ned stora
trappan.

I porten stod mycket riktigt Johansson.




JOURNALISTIK I VILDA VÄSTERN

(_Utdrag ur Harristown Tribunen_.)


Det är endast med motvilja som vi i dag fatta pennan för att bemöta de
lögner, som utspritts av den svinpäls, som brukar slå dank några timmar
om dagen på Harristown Trumpetens så kallade redaktion. Till en början
vilja vi bestämt ha sagt ifrån, att vi inte ett ögonblick fästa oss vid
vad ett så lumpet stinkdjur som denne gamle hästtjuv skriver. Det är ett
allmänt känt faktum att hans härvaro endast beror därpå att gallren i
Illinois' statsfängelse äro rostskadade, och även på att sheriffen i
hans senaste boningsort, West Lake, Montana, inte kunde skjuta rätt.

Frånvaron av träd i denna del av landet gör honom storordig och
oppkäftig och förleder honom att begagna en polemik, varifrån vi, i
likhet med alla andra anständiga tidningar, på det bestämdaste ta
avstånd, en polemik som uteslutande består av skällsord och personliga
beskyllningar.

Han påstår så, att överste Jeffries Mills i sin ungdom har med berått
mod berövat fyra människor livet. Detta är en fördömd lögn. Vår aktade
redaktör har visserligen fyra skåror i sin säkra 36:a, men ingen av
dessa härrör från en människa i egentlig mening. Två av dem, som dukat
under för hans fenomenala skjutskicklighet, voro nämligen negrer, den
tredje visade sig vid ett pokerspel vara innehavare av två spaderess och
den fjärde var redaktör för Little Rocks Veckoskrän.

Nedskjutningen av denne individ var för övrigt även ur en annan synpunkt
en människovänlig handling, då mannen i fråga annars inom kort
säkerligen skulle ha gått till mötes en kvalfull död av svält.

Men om någon av Harristown Trumpetens inskränkta läsare verkligen skulle
hysa den uppfattningen, att vår ansedde redaktör gjort sig skyldig till
någon lindrigare vårdslöshet med skjutvapen, så fråga vi: Har någon, vem
det vara månde, någonsin beskyllt överste Mills för att ha stulit
hästar? och: Vilket är att föredraga, en skjutskicklig hedersman eller
en hästtjuv?

Allt vad vi här ovan sagt om Trumpetens redaktör gäller även den
borgmästarekandidat, som ovannämnda smutsiga trasa förordar, överste
Spencer Brown--vår medfödda artighet kommer oss att nämna detta avskum
vid hans självtagna överstetitel. För övrigt lär denne individ i ett
sällskap gentlemän, som han på Flanagans saloon påträngt sitt vidriga
sällskap, ha yttrat, att han skulle vilja se vår redaktörs, överste
Jeffries Mills, huvud på ett fat. Vi se dagligen »överste» Browns huvud
på ett fat. På ett whiskyfat. Rösta på överste Jeffries Mills, vars ädla
drag synas härovan, vid det stundande borgmästarevalet!

_Ett intressant föredrag_ om överste Pete Jenkins härstamning och
själsförmögenheter, föregående, nuvarande och särdeles eventuella
framtid hölls i fredags afton av överste Joe Mullins inför en
intresserad åhörareskara. Närmaste anledningen till föredraget var den,
att överste Jenkins vid senaste boskapsmärkningen av misstag skulle ha
låtit placera sitt märke på något hundratal av överste Mullins
ungboskap, som råkat ströva i närheten av hans flock. Talaren tycktes
fullkomligt behärska sitt ämne och hänfördes av det till den grad, att
han till sist blev profetisk och förutsade överste Jenkins snara
hädanfärd.

_Mr Charles Williams_, vår framstående svinuppfödare, uppträdde i går
afton fullkomligt nykter på Storgatan.

_Stadens finanser_ befinna sig för närvarande i ett särdeles lysande
skick, genom att den från Östern som bekant nyss inflyttade
boskapshandlaren Hunter var barnslig nog att erlägga den skatt, som
påfördes honom. Summan uppgår till över hundra dollars och frågan om vad
man skall använda den till har mycket dryftats i styrande kretsar.
Förslaget om anordnande av en liten medborgarfest tycks ha största
utsikterna att gå igenom. Vi biträda det kraftigt.

_Upphörd prenumeration_. Överste Pete Jenkins träffade i lördags på
Storgatan överste Joe Mullins.

_För hälsans vårdande_ avreste i går afton Bill Webber västerut. Han
hade nyss förut å postkontoret avhämtat de under dagen influtna kontanta
medlen.

_Med en hedersvakt_, bestående av Revolver-Dick och Fighting Fred, har
stadskassör Adams hugnats. Pojkarna ha skyldighet att följa honom vart
han går. Åtgärden, som företagits på sheriffens initiativ, är
uteslutande att betrakta som en hyllning åt Adams, för det utmärkta
sätt, varpå han skött stadens finanser.

_En anslående högtidlighet_ blev det i söndags, när överste J. Mullins
nedstoppades i ättens blivande familjegrav. Efter akten avtågade
begravningsföljet till Flanagans saloon, där, enligt ingången rapport,
överste Jenkins var sysselsatt med att förfriska sig. Han omhändertogs
och hissades högtiden till ära på halv stång i telegrafstolpen utanför
postkontoret. Pojkarna samlades sedan till en enkel fäst på Great
Western Hotel.










--- Provided by LoyalBooks.com ---